En "kändis" som mist två barn, det känns skönt att nån kan ge sorgen ett ansikte...hon och Marcus Birro har nu två levande barn, de ger också änglaföräldrar hopp, hopp om att man kan få levande barn.

De va på Efter tio idag, som denna veckan handlar om relationer. Marcus Birro har gett ut en bok där handelar med sig av sitt liv. Hur deras relation höll på att ta slut men där de nu är helt nygifta :)

Just att de visar hur sorgen sliter en realation, inte bara stärker va som en bekräftelse på nåt sätt. Vi har blivit starkare men avigsidan är att vissa saker känns svåra att prata om, vi är nu två personer som inte är desamma som vi va när vi träffades. Vi har väl börjat hitta en balans men är inte helt där än känns det som. Graviditeten med Nico va jobbig men det va ju det där med att klaga, det får man ju inte göra när man mist ett barn. Som väl va hade jag stort stöd i andra gravida änglamammor som kände likadant.

För när jag gick in i vanliga forum, försökte va "normal" blev jag snabbt utfryst, även om många av mammorna inte vill erkänna det och försvarade sig med att "men jag har väl inget sagt? Du är så välkommen och jag har inte ont av att du mist ett barn" Nähä? När jag då uttrycker min oro över att mista ett barn till eller dela sorgen så blir de rädda och elaka. Jag ska va tyst. För så länge jag är tyst kan inget ont hända dem. Blunda för sanningen men Jennny är välkommen, så länge hon håller käft.

Visst, ingen uttryckte sig på det viset, men det va precis det här som sas, så jag fick svälja mina tårar och tassa tillbaka till änglaföräldrarna som nu är de enda som kan förstå. Jag får acceptera att jag aldrig kan bli som förr och umgås eller prata med alla för nu smittar jag.

Det här va ju lite av det Jonna och Marcus sa i Efter tio, det här med att klaga...för som gravid efter att ha mist ett eller flera barn ska man bara va så tacksam, när barnet sen kommer ska man va så glad, lycklig, tacksam...inte ett ont ord får lämna läpparna för vi vet ju så väl hur det kändes när andra klagade och vi satt utan barn...då va vi arga och avundsjuka. Klaga?? Fy på er! Fast alla måste få klaga. Det vet ju vi också, men mitt i sorgen va det svårt. Jag har väl alltid tyckt att det är ok att klaga men att det finns gränser, där ändrade inte sorgen nåt.

Jag kände så igen mig när jag väntade Nico då som sagt, men i änglaforum fick jag klaga...men för N kunde jag inte säga så mycket, för han va hela tiden rädd att nåt skulle hända, så för att inte skrämma upp honom sa jag inget. De gånger jag sa nåt mådde han dåligt. Men efter v.26 kommer allt kännas bättre. Så blev det väl till viss del, men rädslan satt för djupt för helt lyckligt blev det ju inte. Jag kände mig nog lite lurad tror jag. Att va gravid ska bara vara fint och mysig, krämpor, javisst, men inen rädsla. Men mina 36 veckor kantades av rädsla, kontroller, bilresor och stillasittande eller liggande. Datorn blev min bästa vän, min enda vän. Jag kände inget stöd i N eftersom jag inte kunde dela allt med honom, vi förstod inte varandra.

Så kom Nico och allt skulle bli så bra! Nu har vi ju ett levande barn, visst blir allt bra då?

Nej, det är nu jag skulle börja läka för alla sår revs pp och blödde värre än nånsin. Skuldkänslorna va enorma. Jag vill ha Max, men då kan jag inte ha Nico och henne vill jag ju inte va utan, men jag vill inte leva ett liv utan Max. Jag tror att alla kan förstå att detta bildar en stor klyfta i hjärtat och även om förnuftet knackar på och säger att "Du har Max, men i hjärtat, du kan aldrig få tillbaka honom så dina tankegångar är onödiga" så kan jag inte sluta tänka dessa tankar. Det som gör mer ont är att det är få som kan förstå mig så jag får svälja känslorna och va tyst. Alla hormoner i kroppen, trött och nysnittad, så kom blodpropparna. Men Jenny är glad ändå! Eller?

Nu rasar allt ännu mer, men vafan!? Klaga ska jag fanimej inte göra, jag är glad och tacksam. Amma va ju det jag saknade när vi fick Max så det ska jag göra med Nico till vilket pris som helst...till sist fick jag inse att det går inte, då har jag slagits med skuldkänslorna om att inte ens kunna ge mitt barn det, det bästa skyddet, närheten... N förstod inte och jag kunde inte beskriva hur dåligt jag mådde, till slut grät jag för minsta lilla och N kunde inte hantera det så han va mest arg istället. Jag slutar amma och börjar på antidepressiva och börjar sakta, sakta klättra uppåt igen. Först nu är det bättre, mest för att jag är mer stabil men det har haft sitt pris.

Jag kan ofta känna att det fortfarande är saker jag inte kan säga till N för att han inte är mottaglig, antingen lyssnar han inte eller så vill han inte höra. Jag kan känna mig bortglömd och det är väl det jag vill få ändrat, men hur? N gör en del men når inte ända fram till vad jag vill, men han ser det som att han gör jättemycket. Jag kan inte sätta ord på vad jag vill att han ska göra och jag tror att det mesta handlar om det där för mig självklara. Gråter Nico gör jag allt för att se vad hon vill och jag känner henne nu så jag vet oftast vad hon vill. När N kommer hem känner jag att nu är det väl min tur att få bara vara jag, N har visserligen jobbat hela dan men det har ju jag också, det han inte förstår här är att han har fått hela dagen själv, träffat folk utan att hela tiden ha ett öga på Nico, hela tiden bära på henne, sätta henne först och va på helspänn, göra allt med henne med sig. Han kan bara sätta sig i bilen utan att packa väskan, klä oss båda, in i bilen och se till att hon är mätt och torr och glad så man kanske kan komma i tid.

Så när klockan slår 17 tänker jag att nu kan jag få göra saker utan att ha Nico på armen eller avbryta för att ta henne. Gå på toa själv utan att lyssna efter vad hon gör för ärligt talat har jag dessutom svårt för att släppa kontrollen, att lita på att N tar henne, för hittills har han inte visat detta. Jag måste säga till att nu får du ta henne, kan du ta henne, så duschar jag och många gånger kommer de in för att fråga nåt eller Nico är ledsen och vill se mig...så min egentid existerar ju inte. Men om jag nånsin skulle få egentid ska den ju delas med N så vi hinner va tillsammans.

Jag tror att alla kvinnor nu förstår hur slutkörd jag är och hur lite tid jag faktiskt får själv. Ingen alls. N är jätteduktig på det han gör men det kommer sällan självmant. Det är väl det jag saknar, att han bara gör utan att jag ska behöva be honom. Han har inte alltid ett öga på Nico och då kan jag inte släppa kontrollen heller. Usch, hur ska jag göra? Jag måste kunna släppa på kontrollen men samtidigt vill jag ju ha Nico runt mig hela tiden men samtidigt kunna slappna av.

Det va också det här Jonna och Marcus tog upp delar av även om hushållet ionte va problemet, men det här med att inte nå fram. De gick i parterapi och det funkade jättebra, nu gifte de sig till och med för två veckor sen. Det va just efter första levande barnet svårigheterna kom, för jag tror att det blev som för oss. Man har förväntningar och så händer det inte. Det blir pannkaka av alltihop och man ska försöka gilla läget och göra det bästa av situationen. Hitta nya sätt att kommunicera på. Vi är ju vana vid att gå hemma båda två och göra mycket hemma båda två, i perioder får jag väl säga. Så när allt ändras med att N får jobb samtidigt som vi får barn och jag blir dålig x2, det blir så mycket som ska hittas en balans till och allt blir nytt för oss.

Nu när vi börjat hitta balansen känner jag att det funkar, även om allt kan bli bättre, vi måste komma varann ännu närmre igen men då måste vi lära oss att prata igen. Vi närmar oss och det känns bättre och bättre, det är väl det där naturliga, självklara från N som jag saknar...men alla kanske inte har det i sig? Kan man träna upp det?

Jag vet att jag har det i ryggraden, alltid haft det. Ser andras barn och springer fram om det händer nåt, jag ser vad som måste göras hemma, jag planerar lite framåt och gör inget i sista stund. Ska vi resa ser jag till att allt är rent och en lista finns så allt kommer med, medan jag känner de som alltid kommer på i sista stund att jäklar, den tröjan vill jag ha, eller de byxorna eller va det är (inte N, där är han rätt ordentlig faktist även om det hemma kan bli situationer där det saknas kläder för att han tycer att jag ska läsa tankar eller bara veta? Det händer så sällan så det stör mig inte.)

Kan jg träna upp N till att se allt som ska göras? Visst städar han men inte som jag...det har jag släppt numera, jag kan inte kräva att han ska göra som mig...men det är ett exempel, det är rent i köket tycker han...så tittar jag och jag ser allt smuts, skåpsluckor, spis, micro...allt han inte ser, ärligt inte ser, förrän jag pekar. Är det typiskt kvinnligt? Jag har hört talas om män som också ser allt men de är otroligt få vad jag förstått. N kan ju inte förstå varför det tar tid när jag städar :P Hehe...efter att han städat är skåpen röriga och fulla så när jag städar sorterar jag...nu skyller han på att han inte vågar lägga saker på olika ställen för då får han skäll, medan jag tycker att han kan lära sig var sakerna hör hemma...visst, allt har inte en plats än men snart...jag håller på hela tiden och sorterar, kastar och rensar så visst, men man kan ju fråga var man ska lägga sakerna. I städskåpet tog jag det så långt så jag märkte varje låda och skrev exakt vad som ska ligga var. Det funkade ganska bra...men jag kan ju inte märka alla lådor och skåp hemma ;)

När jag såg Efter tio fick jag en bekräftelse, det är normalt det vi har och går igenom. Jag tycker att Jonna och Marcus är otroliga som delar sitt privatliv med allmänheten. Jag vet att Jonna va på fl en del förr och det gör att jag verkligen kan känna igen mig med henne, för vi är så lika men ändå så olika. Jag känner mig normal nu, ävn om jag är så långt ifrån normal man kan bli ;) Jag har accepterat att vissa kommer bli rädda för mig men denna hösttermin har vart bra för mig. Inte så mycket dator och på ÖF och babycafé har jag varit helt ärlig och har ändå fått nya vänner. En som nu står mig extra nära som jag faktiskt mötte på fl när jag va gravid ;) Tycker om dig Lotta-gumman!

Jag vet nu att mina nya vänner, de är ärliga och sanna, de kommer va kvar i mitt liv. Jag blev extra glad igår när jag träffade en gammal kompis från gymnasie på babycaféet. Vi gick i samma klass i en vecka innan jag bytte program, sen träffades vi ändå, va aldrig nära vänner men pratade alltid när vi möttes, sen har vi hela tiden stött på varann i livet...igår va hon på babycaféet med sin lilla Hugo, 6 veckor. Vi pratade lite och jag nämnde Max givetvis, annars kommer det alltid senare...och hon fortsatte prata och frågade om hononm. Det värmde. En gammal vän som kanske kan bli en ny vän nu. Livet känns inte så hopplöst och jag kan börja blicka framåt. Jag älskar min familj och måste lära mig att inte tänka "tänk om" Sorgen kommer alltid vara där men jag fick nytt hopp. Det vi behöver är att lära oss prata och förstå. Hoppas vi blir bättre på det <3

Älskar dig N, tänk att vi vart ihop i drygt 6 år och på julafton firar vår andra bröllopsdag <3