fars dag

Idag ska vi fira morfar på fars dag i efterskott, han är den enda pappan jag haft, som jag räknar i alla fall. Visst har jag en pappa, han fanns fast han fanns inte under min uppväxt...mina föräldrar skiljdes när jag va 8 år men tiden fram till dess va han inte så med. Han va fiskare, åkte iväg på söndag eftermiddag och kom hem på torsdag kväll, söp sig redig och fortsatte så, bråkade med mamma, slogs kanske, ibland va helgen bra men de va så sällan att jag knappt minns dem stunderna. Veckorna va bäst, då va pappa borta och det va lugnt, vi levde vårt liv i lugn och ro, va lyckliga och glada...men torsdagarna va hemska...för vi visste aldrig vilket humör pappa skulle va på.

De bra perioderna kunde allt va flera veckor men sen small det rejällt, lagom till när man började slappna av och tro att det kanske va över, detta med att supa oh bråka och hota och slåss. Men så kom dagen...den dagen då allt brast igen. Som sagt, de bra perioderna är nästan utsuddade, de va ändå så få och de kantades av en ständig oro för när det skulle smälla igen. Flera gånger (som jag minns det) separerade mamma och pappa och då va allt bra men så blev de sams igen, de va mindre bra...så när vi fick beskedet om att de skulle skiljas va vi överlyckliga...kanske en udda reaktion av barn i en såmn situation men vi såg nu ett liv me lugn. Blev ju inte riktigt så men det blev bättre.

Så idag ska morfar, som jag ibland kallar pappa, firas. Han har vart den manliga förebilden för mig och mina syskon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0