Insomnia
Ja, jag har då inte sovit många timmarna inatt...la oss halv tio för att vi va helt slut men kunde jag somna? Nix, jag mådde fysiskt illa, som att jag skulle kräkas, jag tänkte om och om igen på allt som hänt...det är ju inte bara det att de borde ha lyssnat på mig eller att Max dog eller att vi inte fick några svar på våra frågor...det som är störst nu är ju ändå skuldkänslorna. Skuldkänslorna mot Nico.
För det är ju såhär, hade inte Max dött hade vi inte haft Nico och när jag då önskar mig Max tillbaka är det sm att önska bort Nico och det vill jag verkligen inte!! Kan inte leva ett liv utan henne...men jag vill inte ha ett liv utan Max heller. Att nu tänka och fundera och få nya frågor gör att skuldkänslorna åker upp till ytan igen...jag har ganska nyss accepterat att det är såhär, skuldkänslorna kommer jag ha till viss del, jag är inte tacksam för att Max dog men jag är tacksam för att vi fick Nico. Även om jag skulle vilja ha Max kan jag inte ha båda hos mig och får leva med att ha Max i mitt hjärta, osynlig för omvärlden. Men att nu riva upp såren så de är vidöppna igen gör ju att ännu en gång saknar jag Max sådär farligt mycket...sådär mycket att jag inte kan sova, sådär mycket att jag inte vill gå upp ur sängen, och följden blir att skuldkänslorna blossar upp för det är ju så...jag kan ju inte få båda och jag ska lära mig acceptera mitt liv som det är nu...jag borde va nöjd med det jag har men vill ändå ha mer, jag vill ha det jag inte kan få.
Jag vill va ovetande igen...jag undrar hur våra liv hade sett ut om allt gått bra och vi fick med oss Max hem? Men de kan jag inte tänka för då blir jag galen och jag tänker väldigt snabbt att ja...de blir ett liv utan Nico och det går ju banne mig inte! Jag kommer aldrig kunna trassla mig ur dessa tankar eller kluvna känslor, jag får bara lära mig att leva med dem...men det trodde jag att jag precis gjort men icke. Det tar nog inte bara dessa 7 månader, det tar nog några år om man nånsin lär sig.
Sorgen bleknar ju med åren, jag vet ju nu att det blir bättre att dipparna blir färre men det är ju så, att när dipparna väl kommer är de djupa osm bara den men man tar sig upp så mycket snabbare, det går oftast bara på nån dag nu för tiden och sen klättrar man uppåt igen. Älta och prata eller skriva är det bästa för mig.
En annan anledning att jag sovit dåligt när jag väl kunde sova va att Nico är förkyld och är dålig, snörvlat, tappat nappen och fick ingen luft, detta hände om och om igen från 2-3 tiden och till 4 när jag gav upp och kom på att jag har ju köpt de där dropparna som är så bra, använde ju av dem på kvällen och det gav direkt resultat, fattar inte att jag inte tänkte på det tidigare...tog mig upp ur sängen och ner till vardagsrummet, Tom låg på min plats och flyttade snällt på sig så jag fick sitta, letade fram dropparna och handduken och fixade iordning, tog mig uppför trappan igen och det tog mindre en en minut innan Nico kunde andas igen :O De va banne mig ett snabbt resultat och vips fick vi båda sova, jag sov väl inte superbra för jag vaknade hela tiden av drömmar jag inte kommer ihåg nåt av eller av att lyssna på Nico. Had etagit med mig näsdroppar också men grejen är ju att de ska man ju ge 10 minuter innan måltid och hon skulle ju inte äta och annars funkar de inte lika bra har jag märkt, av nån konstig anledning?
Till alla er som är nyfikna på dessa dunderdroppar kan jag informera er om att jag köpt dem på ett apotek i england, över nätet...de kostar drygt 3 pund och frakten va billig den med så jag tippar på att bara denna och frakten går på under hundralappen...när jag beställde köpte jag ju bedövningssalva till tandköttet också och allt som allt då gick det på 130:- och det tog 4 eller 5 dagar så låg det i brevlådan. Klicka här så kommer ni direkt till dropparna jag köpte.
Så det som verkligen skakade mig nu idag, slog på nyhetsmorron och första nyheten jag får är att Lasse Brandeby (Kurt Ohlsson) är död, endast 66 år gammal. Det är ju ingen ålder och jag trodde ju att han va frisk eftersom han va med på Fångarna på fortet i somras men han va tydligen sjuk även då...
Nu ska jag ringa patientvårdsnämnden.
För det är ju såhär, hade inte Max dött hade vi inte haft Nico och när jag då önskar mig Max tillbaka är det sm att önska bort Nico och det vill jag verkligen inte!! Kan inte leva ett liv utan henne...men jag vill inte ha ett liv utan Max heller. Att nu tänka och fundera och få nya frågor gör att skuldkänslorna åker upp till ytan igen...jag har ganska nyss accepterat att det är såhär, skuldkänslorna kommer jag ha till viss del, jag är inte tacksam för att Max dog men jag är tacksam för att vi fick Nico. Även om jag skulle vilja ha Max kan jag inte ha båda hos mig och får leva med att ha Max i mitt hjärta, osynlig för omvärlden. Men att nu riva upp såren så de är vidöppna igen gör ju att ännu en gång saknar jag Max sådär farligt mycket...sådär mycket att jag inte kan sova, sådär mycket att jag inte vill gå upp ur sängen, och följden blir att skuldkänslorna blossar upp för det är ju så...jag kan ju inte få båda och jag ska lära mig acceptera mitt liv som det är nu...jag borde va nöjd med det jag har men vill ändå ha mer, jag vill ha det jag inte kan få.
Jag vill va ovetande igen...jag undrar hur våra liv hade sett ut om allt gått bra och vi fick med oss Max hem? Men de kan jag inte tänka för då blir jag galen och jag tänker väldigt snabbt att ja...de blir ett liv utan Nico och det går ju banne mig inte! Jag kommer aldrig kunna trassla mig ur dessa tankar eller kluvna känslor, jag får bara lära mig att leva med dem...men det trodde jag att jag precis gjort men icke. Det tar nog inte bara dessa 7 månader, det tar nog några år om man nånsin lär sig.
Sorgen bleknar ju med åren, jag vet ju nu att det blir bättre att dipparna blir färre men det är ju så, att när dipparna väl kommer är de djupa osm bara den men man tar sig upp så mycket snabbare, det går oftast bara på nån dag nu för tiden och sen klättrar man uppåt igen. Älta och prata eller skriva är det bästa för mig.
En annan anledning att jag sovit dåligt när jag väl kunde sova va att Nico är förkyld och är dålig, snörvlat, tappat nappen och fick ingen luft, detta hände om och om igen från 2-3 tiden och till 4 när jag gav upp och kom på att jag har ju köpt de där dropparna som är så bra, använde ju av dem på kvällen och det gav direkt resultat, fattar inte att jag inte tänkte på det tidigare...tog mig upp ur sängen och ner till vardagsrummet, Tom låg på min plats och flyttade snällt på sig så jag fick sitta, letade fram dropparna och handduken och fixade iordning, tog mig uppför trappan igen och det tog mindre en en minut innan Nico kunde andas igen :O De va banne mig ett snabbt resultat och vips fick vi båda sova, jag sov väl inte superbra för jag vaknade hela tiden av drömmar jag inte kommer ihåg nåt av eller av att lyssna på Nico. Had etagit med mig näsdroppar också men grejen är ju att de ska man ju ge 10 minuter innan måltid och hon skulle ju inte äta och annars funkar de inte lika bra har jag märkt, av nån konstig anledning?
Till alla er som är nyfikna på dessa dunderdroppar kan jag informera er om att jag köpt dem på ett apotek i england, över nätet...de kostar drygt 3 pund och frakten va billig den med så jag tippar på att bara denna och frakten går på under hundralappen...när jag beställde köpte jag ju bedövningssalva till tandköttet också och allt som allt då gick det på 130:- och det tog 4 eller 5 dagar så låg det i brevlådan. Klicka här så kommer ni direkt till dropparna jag köpte.
Så det som verkligen skakade mig nu idag, slog på nyhetsmorron och första nyheten jag får är att Lasse Brandeby (Kurt Ohlsson) är död, endast 66 år gammal. Det är ju ingen ålder och jag trodde ju att han va frisk eftersom han va med på Fångarna på fortet i somras men han va tydligen sjuk även då...
Nu ska jag ringa patientvårdsnämnden.
Kommentarer
Trackback
