onödiga tankar

Ja, det va otroligt onödiga och jobbiga tankar som hindrade mig från att somna igår...grejen är den att sist vi grälade hasplade N ur sig att "då kan vi ju gå isär, så har jag Nico varannan helg" Jag blev illamående och skakig, livrädd...jag kan inte va ifrån Nico så länge! Jag vill inte gå isär...sa dan efter när vi redde ut allt att nästa gång du säger så så är det allvar, man kastar inte ur sig en sån sak om det inte finns ett allvar bakom orden. La det där bakom mig trodde jag, men så igår på Efter tio va Martin Melin där som gäst (från Robinson) han har en pappablogg och de pratade om att leva i en s.k. modern familj där han har 2 barn sen innan, Camilla Läckberg har 2 sen innan och så har de ett tillsammans.

En psykolog gästade dessutom för att prata om separationer, delad vårdnad och allt det där. Detta rörde upp så många känslor...jag tänkte "tänk om" tänk om det en gång händer att vi faktiskt går isär? Hur ska jag överleva det, avsäga mig en del av mitt/mina barns uppväxt?? Det som gör att det känns sådär extra jobbigt är ju att jag redan är utan ett barn, jag får aldrig uppleva Max mer än de där 5 veckorna vi fick, med Nico händer det så mycket och jag är så lycklig över att få va med om allt detta, det är det bästa i mitt liv, att få vara mamma. Det har vart min dröm sen väldigt unga år...tror att det började redan i förskolan det där med att vilja ha bebis och i högstadiet va längtan så stark att om jag skulle bli kär och hitta nån så ville jag hellre ha barn än jobb och utbildning, det kan man ju alltid ta senare...

Psykologen satt där och sa att pappor som tar barnen varannan helg får bara det fina, lätta och roliga medan mamma får ta allt det tunga och allvarliga, pappa blir rolig, mamma blir tråkig och jobbig....men varannan vecka? herregud, jag missar hälften av Nicos liv då :O

jag vill inte gå isär, aldrig nånsin men det finns ju aldrig några garantier och jag styr inte över N heller. Men skulle detta hända vet jag inte...då får N flytta in hos oss varannan helg då, eller varannan vecka...för jag an inte tänka mig att avstå mitt barns liv, jag är ju redan tvingad att avstå mitt första barns liv, jag kan inte lämna bort ytterligare ett även om jag får tillbaka henne.

Alla dessa känslor och onödiga tankar höll mig vaken inatt. Jag hörde diskussionen från Efter tio, jag kände åter igen illamåendet från förra grälet, det tomma hotet som kan bli verkligt, när vet man aldrig men jag hoppas att jag aldrig mer får höra dem. Det är ju vi, för alltid...ett liv utan N vill jag inte ha, jag vill att våra barn växer upp med oss båda och jag tänker va helt självisk och aldrig vilja avstå en enda dag av mitt/mina barns liv.

Som det känns idag klarar jag inte ens av att lämna bort några timmar till nån annan än N, det räcker att jag åker och handlar utan Nico nån gång, att jag får duscha utan henne med mig, kanske nån gång få gå på toaletten själv ;) Men resten...resten vill jag ha Nico hos mig, så näre det bara går...när hon satt i min famn i morse, snörvlig och febrig, sträckte sig efter mig och ville kramas och pussas...då blev hjärtat så stort att det fanns knappt plats för det längre, tårarna kom och jag kände att jag kommer aldrig kunna va utan henne.

Visst kan jag säker tänka mig att ha barnvakt nån gång i framtiden...ska vi ha barn måste vi ha barnvakt bebisen ska ju ut...det är det enda som skrämmer mig med att få barn igen...det är att jag måste lämna bort Nico i i alla fall en vecka :O En hel vecka!?? Näe...men jo...jag måste ju det, ska ju snittas, dessutom få barn innan v.36 nästa gång så det finns ju en liten risk att vi hamnar på neo och måste stanna mer än den där veckan. Sist åkte vi dit på måndag för inskrivningen, de tog hela dan, på tisdag morron kom Nico, torsdag hade vi kunnat åka hem men eftersom hörseltestet måste göras där skulle vi i så fall åka tillbaka på fredag bara för det och dessutom hade Nico gått ner lite för mycket så det blev fredag vi åkte hem...har vi tur nästa gång blir det likadant men det är länge när Nico är så liten...för blir det bebis när jag vill är hon bara 1,5 år men N måste ju inte stanna med oss varje dag, han kan ju åka hem och ta Nico och sen åka ner och hämta hem oss...kanske känns det inte alls jobbigt när tiden är inne...men separationsångest har jag...så onödigt att tänka på sånt nu, och en del tankar kommer förhoppningsvis aldrig bli verklighet...ni andra som mist barn, känner ni likadant eller känns det ok att tänka sig att lämna bort era levande barn eller om ni tänker tanken att ni separerar, hur känner ni inför delad vårdnad? Känner ni som jag, att aldrig i livet att jag lämnar bort mitt/mina barn?

Undrar om det är just för tat jag förlorat Max som jag känner såhär, eller känner även ni andra som inte mist barn likadant ni med? För innan vi miste Max och jag nuddade vid dessa tankar va dlead vårdnad inget som va lika jobbigt även om det va jobbigt...nu känns det som jag får andnöd och panikångest bara jag tänker på det...så jag får sluta skriva om det nu så jag får andas igen ;)


Kommentarer
Postat av: Lanie

hmm.. jag har inga problem att lämna bort Thea en stund. Vi har lämnat henne till henens farmor ett par gånger och jag känner mig helt trygg med det. För mig är det även viktigt att få komma ifrån hemmet en stund för att jag riktigt ska längta hem till henne sen. Så det har jag inga problem med, men skulle inte kunna lämna henne till vem som helst, min mamma till exempel :)



jag kan inte riktigt tänka tanken att vi kommer dela på oss. Det känns inte hanterbart. Däremot tänker jag ofta om jag skulle förlora M. Har ibland sån dödsångest, att han försvinner från oss i en olycka eller så. Jag kan tänka dessa tankar medan jag är ute på promendad o jag tappar liksom luften så dant att jag måste stanna upp och hämta andan. Som du säger, jag har redan förlorat en familjemedlem och vill inte förlora fler, vill ha både M och Thea nära hela tiden, de har blivit mitt allt.

2011-11-23 @ 13:54:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0