är det många som finner skrämmande. Många får hela livet höra att man ska passa in, va som alla andra, anpassa sig, va försiktig med vad man säger eller tycker högt. Snabbt lär man sig bara genom att se omgivningen att det bästa man kan göra är att inte sticka ut för mycket...eller? Vad kan hända? Jo visst kan man utsättas för mobbning, elaka kommentarer, utanförskap, hån, prat bakom ryggen...men måste man bry sig så mycket att man till sist begränsar sig? Att man inte fullt ut kan va sig själv?

Man växer upp och blir vuxen, ska man då börja våga vara sig själv? Stå för sina åsikter, säga ifrån, klä dig hur du vill, kunna argumentera för det du tycker och inte ge vika och börja hålla med den stora massan...

Jag tror att vi alla på nåt sätt, nån gång följer mallen, även jag fast jag är uppfostrad till att va stark, ha starka åsikter, argumentera men kunna ändra mig och erkänna fel. Våga sticka ut med smink, hår, kläder, åsikter. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker och tänker även om jag ibland väljer mina tillfällen...det är inte alltid jag drar upp samtal om homosexuella, invandrare, kvinnor, politik m.m. Även om diskussionen kommer upp är det inte alltid jag ger mig in i striden för när man sitter med samma folk för 50-11e gången och de vägrar ta in vad andra tycker och tänker, då är det inte alltid värt att ödsla energi på att ta ut sig i att försvara nån som inte är där när det aldrig gör nån skillnad.

Ett mycket bra exempel är just homosexuella. Min svärfar och mina svågrar har starka åsikter om detta. Det är äckligt, onormalt, borde inte finnas osv. N tycker samma när han är med dem men hemma är det ok med homosexuella...han faller för trycket och han gillar även att retas lite med mig ;) Grejen är ju denna att min lillebror är BÖG!! Han har en pojkvän sen ett par år tillbaka och jag älskar min bögsvåger. BÖG, BÖG, BÖG!! Ni kan ju då tänka er hur våra diskussioner ser ut...ja, ni har säkert stött på dessa rädda män som tror att om en BÖG andas på dem så blir de smittade!! Ja, riktigt så illa är det kanske inte med svärfar och numera tar han inte upp diskussionen så ofta för han vet att till sist blir jag förbannad, han ser att mina ögon till sist är svarta för just detta ämne berör extra, och man kan inte på allvar sitta och tycka och tänka utan att låta motparten få prata (jag alltså) de har dumma kommentarer men svärfar retas allt lite han med...han står för vad han tycker mren han respekterar mig och mina åsikter...det är väl ena svågern som egentligen är värst. Hans sambo kan bli grymt förbannad på honom när han säger nåt "spydigt" till mig om lillebror eller bögar.

Jag kommer aldrig va tyst om vad jag tycker och tänker om detta men som sagt...ibland är det inte värt energin. Jag är alltså en sån där som gärna sticker ut, som vill synas och höras men som ibland känner att det kan va skönt att smälta in i mängden.

Varför är man så rädd för vad andra tycker om en? Jag valde när jag började blogga att jag ska skriva allt jag får för mig att skriva oavsett vad folk tycker...för det ni läser, det är ju jag, om jag håller inne med åsikter och tankar, då får ni inte mig. Jag är inte rädd för att ni ska tycka att jag är helt puckad, dum i huvudet, tror att jag rymt från nånstans...jag vet ju redan att jag är allt detta ;P

Kan inte alla som läser detta tänka på hur ni är, om ni är en sån som håller inne, varför? Jag skulle väldigt gärna vilja veta varför folk är så tysta och rädda.

En sån där sak jag stör mig hemskt mycket på är när det är val i Sverige, ingen säger nåt, ingen tycker nåt, låter bli att rösta...men när valet är klart då jävlar! Då ska det klagas och ojas...har du inte ett sjukt bra skäl till att inte röstat så ska du fan i mig hålla käften sen och har ingen rätt att klaga. Så tycker jag. Finns nog mycket provocerande jag kan skriva och en hel del kommer garanterat att skrivas allt eftersom så ni får va beredda på att det kan dyka upp lite av varje.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en bekants blogg, en annan änglamamma, vi miste våra barn vid ungefär samma tidpunkt förra året. Hon skrev ett väldigt tänkvärt inlägg, att hon känner att hon måste hålla tillbaka en del i bloggen, ja, nu gällde väl detta ett specifikt ämne, om annat hålls igen vet jag inte. Så tänkte jag...hur är jag? Så kom följdfrågan, hur är andra?

Så...hur är du? Gömmer du dig i mängden och är "normal" eller är du en sån som jag? Inte speciellt rädd för vad andra tycker om mig och kör mitt race...