Kalla mig tokig, kalla mig dum...men bebissugen är jag fast att Nico bara är 5 månader...tur är det väl att jag äter waran så jag måste avstå till i november. Min kropp har tagit mycket stryk under dessa 2 täta graviditeter och allt annat som vart däremellan, men samtidigt känner jag att min kropp tål inte så mycket ändå och det är nog bra att ha detta "överstökat" Inte så jag menar men att lederna kommer inte bli bättre med åren, snarare tvärtom, hur snabbt det kommer gå utför vet ju ingen tyvärr. Lite därför känns det som ett bra argument till att få barnen tätt. Har alltid velat få mina barn tätt även om 2 på mindre än 1 år va lite väl tätt kanske ;) i alla fall rent kroppsligt...

så igår satt jag och mindes hur det va när jag blev gravid med Max, hur lycklig jag va, skrek ut till alla att vi va gravida, att i augusti 2010 ska vi få en liten bebis! Pratade glatt med andra gravida, planerade, läste, shoppade. Men framför allt drömde jag, jag levde i en ovetskap som va helt underbar. Den magiska veckan, v.12 kom och så började jag handla...nu sjönk ju missfallsrisken drastiskt och allt va säkert. Alla komplimanger om hur fin man va, hur stor magen blev och vilken bra mamma jag kommer att bli sög jag åt mig, det här var och är min enda stora dröm, att få bli mamma.

Så blev jag sjuk i havandeskapsförgiftning och det visade sig att Max inte mådde så bra, men han kom, starkare än någon kunnat ana och allt gick bra...tills vi får veta att han fått en stor hjärnblödning. Att sen våga bli gravid igen...vågade vi? Gjorde vi verkligen det? Nä, vi bara kastade oss in i det och tack och lov blev Nico till på första försöket, på Max egentliga bf i början av augusti

Att få va naivt gravid va nåt jag bara kunde glömma nu. Jag gjorde ett försök att delta i vanliga gravidtrådar på familjeliv men mycket snart märks ett stort avstånd. De nygravida planerar, shoppar och drömmer. De läser på och kan allt, efter v.12 går allt bra! Här skär det sig för mig men sväljer och försöker va med ändå, trots min bakgrund. Så kommer det lite kommentarer som man svarar på och lite i taget blir jag mer och mer utanför, för jag är en sån som står för verkligheten inte drömmarna...jag tar hål på så mycket lyckliga, rosa bubblor och det svider, så mer och mer blir jag utanför och känner att dessa gravida måste få ha sin lycka ifred, de mår inte bra av att jag nämner Max, död, bebis, olika studier om just psd eller infektioner eller andra hemska saker.

Så jag drar mig tillbaka, stannar i änglaarum och umgås bara med andra änglamammor som är gravida, vi kan trösta varandra, glädja varandra, ge stöd, få lufta våra tankar utan att skämmas. Våra tankar och rädslor, hur vi åker in på besök efter besök för att vi är säkra på att bebisen är död...de är normalt för oss nu. Trots detta försökte jag handla i alla fall, för att hela tiden påminna mig om att det är på riktigt. Max vagn va ju redan inköpt men inte hemtagen...så de som hade vagnen kunde inte ha kvar den...och mycket tidigt, innan v.12 till och med, tog vi hem vagnen men gömde den på övervåningen och chassit i källaren...men det va nog bra tror jag, för mig. Nu va första steget taget och det va inte mitt val, för hade jag fått välja från början hade jag nog väntat för länge.

Så igår, när bebissuget gör sig påmint, när jag saknar magen helt galet mycket...(på 17 månader har jag varit gravid 15...det är jag nu, att va gravid...fast nu vet jag att det kan sluta med att man får med sig bebisen hem <3 ) då sitter jag och kollar i gravidtrådarna på familjeliv, magbildstrådar...från att de plussar i v.4 och nu framåt...hur de i v.8 beställt vagnen redan, är så härligt men skrämmande naiva, de köper nåt plagg dagen efter de kissat på stickan...men för de flesta går det ju bra. Rul kommer och en del tvillingar dyker upp...mer bilder, magar som växer...och då, då blixtrar den där gamla välbekanta smaken förbi, sådär så alla minnen bara rusar igenom en på en gång.

Minnet av att va gravid utan all erfarenhet jag nu bär på, längtan att kunna få känna det igen men vetskapen om att det är helt omöjligt, naiv blir jag aldrig mer...lika rädd nästa gång? hoppas inte det men antar nog det...men att ha fullt upp med Nico kommer nog underlätta mycket. Allt som hände denna graviditeten kommer nog dessutom underlätta mycket inför nästa gång, att så mycket ändå hände fast det inte skulle kunna hända, att jag nu även har en historia av proppar med mig...nästa gång kommer bli striktare, hårdare och mer kontrollerat även om det känns smått omöjligt

Hur som helst va det skönt att få drömma sig bort en liten stund, småle åt alla deras planer och hur bråttom de har med att magen ska synas, för visst syns den liiite mer om jag svankar och är svullen?? Jag plussade igår men visst syns det?? ;) För sådär va jag också! Tyckte jag va riktigt stor när jag väntade Max, och fick höra det också...men så blev jag gravid med Nico och jag fick känna på hur det är att va stor :P

Har letat rätt på några magbilder...den första är med Max, nån gång i v. 18-19...den andra är med Nico och ungefär samma vecka

vem vet när det blir syskon men hoppas N snart vill han med..till dess får jag drömma mig tillbaka <3