Idag skulle jag vart iväg på babycafé men denna envisa huvudvärk förföljer mig och gör att sömnen blir lidande...inte blev det bättre av att Nico vart tät inatt och de har vart jobbigt att lyssna på och oroa sig, även om det låter värre än det är. Hur som, när jag vaknade vid 7.30 för att Nico skulle äta kände jag att det bara va att glömma babycaféet idag, räckte med att jag skulle till samhället och handla med mamma.

Vi har polacker här som fixar med pannan och skorstenen och lite annat smått och gott och trots att de väsnats har jag somnat om gott utan att bli störd...N däremot va uppe vid 9 för de förde tydligen sånt väsen :)

Kl. 11 gick vi upp, lagom...men denna huvudvärk...imorrn får jag veta hur PK värdet ligger och hoppas ju att det är ok för annars kan det va en orsak till huvudvärken...en annan är att min järnbrist är stor men köpte tabletter idag...har ju vart nära att somna framför ratten, och vart tvungen att stanna vid ett par tillfällen och att va så trött är ingen höjdare direkt...så järnbristen kan nog också orsaka en del huvudvärk? Hoppas det släpper snart för man känner sig så dålig konstant och tröttheten r fruktansvärd...jag sover ju!

Va inte längesen jag va så trött och slutkörd så N fick komma och hämta oss på parkeringen vid Hedemyrs...min syster va med oss så hon fick köra andra bilen...jag va så trött så jag spydde...sen la jag mig och sov 16 timmar med ett kort uppvaknande för att mata Nico...så det är inte normal trötthet här direkt.

Har i alla fall handlat mat idag, vart på promenad med mamma och kollat AME, återbruket...det är som ett loppis. Hittade inget särskillt men köpte 4 gardinlängder som ska klippas sönder och bli vetekuddar, bra julklapp :D Mamma hittade en fin byrå i fulfuru, den ska vi hämta upp imorrn för idag hade vi inte bilen med oss dit och dessutom va ju barnvagnen med. Nu går ju funderingarna till om jag ska orka med ÖF imorrn istället då men ljudnivån är inte låg direkt heller när de är så blandde åldrar...de är ju upp till 6 år...får se när jag vaknar imorrn och hur det känns då.

I alla fall...på återbruket träffade jag ett par gamla klasskompisar...en kille och en tjej..killen lekte jag väldigt mycket med när jag gick 3an 4an...kanske lite i början av 5an...sen blev han tuff och då kunde man inte leka med tjejer...så kom högstadiet och tuffare kunde man bli och man fick absolut inte va "fel" på nåt sätt...kan säga att han va väldigt förändrad nu och hua va han såg ut :O Nico ryggade lite och sen skrattade hon åt honom! Långt pipskägg...ja jisses...tjejen är en tjej jag aldrig gillat, som växt upp i en mycket trasig familj och flyttade till fosterfamilj, som ständigt ljög om allt och lite till, som jag just därför inte hade några bra vibbar av...men mamma fick mig att leka med henne också för det va synd om henne...jo, jag va en sån som va kompis med ALLA men det finns dem man bara inte kan umgås med också...som är för elaka, dumma och dryga. Hon va en sån. Till slut slapp jag leka med henne men hon va som en igel på mig...hon trodde alltid att hon va bättre än alla andra, snyggare osv. mobbade andra...vet ju att det berodde på hennes uppväxt och familj, hur livet vart men det rättfärdigar inte allt...jag har haft det minst lika tufft (även om jag aldrig bott i fosterfamilj) och det blev då nåt vettigt av mig ändå...att se henne idag väckte rysningar i kroppen och hon va så sliten och såg hemsk ut...jag va så tacksam för att jag sminkat mig, gjort iordning håret och tagit på mig lite för snygga kläder idag...jösses va skönt det va att få visa upp den sidan och tack och lov att jag sminkade mig, jag som va så nära att låta bli :O

Konstigt att jag fick den känslan, trodde aldrig den skulle finnas hos mig men jo...och det va skönt att va iordning, ha en överlycklig bebis med mig som bara skrattade och busade...jag kände mig så lyckad! Trots allt som vart och är fick jag känna att riktigt på botten är jag inte längre...jag har tagit mig upp en rätt rejäl bit faktiskt.

På ica träffade jag en av lillasysters kompisar, hon fick tvillingar i juli, en tjej och en kille...åh så söta! Hon fick hålla Nico och beundra henne, jag fick ta upp hennes lilla flicka...2,4 vägde hon nu och det är så svårt att fatta att Nico va ändå lite mindre än det...det går verkligen fort och man ser det verkligen när man får hålla en sån liten igen. De är nu 8 veckor, kom ju lite tidigt...i frdags va de beräknade. Brodern växer bättre, nästan 4 kg men flickan bara spyr så nu va det en massa läkarundersökningar för att se vad felet är. När A håller Nico går det bra, inga problem alls...blyg är hon inte riktigt än, bara ibland ;) Men så tog jag ju upp A's lilla flicka och jösses vilka svarta ögon Nico fick :O så svartsjuk! Ögonen va kolsvarta, råstirrade på mig (ja eller flickan) och morrade!! Blev till slut så förbannad att mamma fick ta henne, ta en tur i affären och hittade majskrokar...trodde jag ju inte om mitt lilla hjärta...de är inte så bra kanske att de va så illa redan nu, får nog tränas bort det där...hmm

Så det stora samtalsämnet idag och den otroligt stora sorgen...Stefan Liv gick bort igår i flygplanskraschen i Ryssland...följde nyheterna hela dan igår och tårarna brände. När det sen bekräftas...ofattbart! Jag älskar hockey, följer inte Hv71 men Färjestad...men 3 kronor följer jag ju allt givetvis ;) Att då få höra att en av de bästa målvakterna vi haft på senare år nu är död, bara 30 år gammal, efterlämnar fru och 2 söner...det är för sorgligt ens att skriva om det nu. Hela jag är ledsen, kan inte förstå och då är det inte ens nån jag känner...tänl då familjen...jag vet ju vad en sån nära förlust innebär men tror ändå på nåt sätt att de dagar vi hade att förbereda oss på hjälpte oss mycket, det är nog värre när det bara händer, helt oförberett, det blir en sån chock vilket som men att veta vad som ska hända gör att man mentalt förbereder sig en aning, man börjar planera och bearbeta innan döden är helt nära...

Sen är jag givetvis ledsen rent egoistiskt också...hur ska vi klara hockeyn? Sånt jäkla slöseri att kalla tillbaka en sån ung talang...även idag har jag kollat aftonbladet och alla bilder på Stefan Liv och näe...de går inte riktigt, det är för sorgligt!