En änglamma jag umgåtts med mycket över nätet skrev så fint inatt. Jag frågade om jag fick använda hennes text och det fick jag, även om det enligt henne va nattsvammel ;) Nattsvammel är oftast det som är bäst, menar jag...då man inte redigerar sig själv och är sådär lagom trött så man inte hejdar sina tankar och känslor.

Anna beskrev sorgen så fint, målande och exakt, hur den ser ut nu efter över ett år senare...att den fortfarande följer oss genom livet och väldigt nära oss...

”Det är så skönt att ha er här. Men det rör upp. Slutade gå in på änglaforum på fl för det påminde för mycket. Saknaden efter W kläs i ord av er. Av er saknad, er förtvivlan, er kamp. För den är också min. Jag flyr bort från tomheten och saknaden men den sitter fast vid mig som ett kletigt tuggummi i håret.
Jag sätter upp lustiga frisyrer och tar på hattar för att dölja för omvärlden, det fula kletiga trasslet. Men på kvällen när jag ska gå och lägga mig måste hatten och frisyren av. Jag ligger där i mörkret med mitt tuggummi och gråter.
Om det inte hade gjort så fruktansvärt ont, om jag hade haft något annat av W kvar hade jag kanske tagit en sax och klippt bort allt. Om jag hade haft mod nog. Istället vårdar jag min lilla tuggummiklump. Den gör ont och den är ful, men den är min. Jag vill inte klippa bort den. Jag kämpar på med smör, olja och schampoo, vem vet, en dag kanske den lossnar ur håret så jag kan bära den i min hand istället, med håret utsläppt i blåsten. Kanske. Kram på er tuggummitjejer och god natt från någon alldeles för trött och ledsen...”

Du sa det så otroligt fint Anna och jag blir alldeles tårögd så fort jag läser din beskrivning av det vi har gemensamt...den där attans tuggummiklumpen som vi ändå så stolta bär...