Att va änglaförälder är ett utanförskap...inte många förstår, de enda som verkligen förstår har också mist ett barn, de som förstår näst bäst är min familj som står mig otroligt nära...men sen...sen är de knappt nån som förstår, ännu "bättre" är att de ofta tror att de förstår hur jag känner och mår och vissa liknar sorgen med andra saker de gått igenom.

Innan jag hamnade i dett autanförskap va jag i ett annat utanförskap...extrem prematurer...ingen visste hur dte va att få ett så litet barn som man va tvungen att dela med alla andra. Vi fick inte ta emot besök och våt värld va som en bubbla. Föräldrarna som va på samma sal med deras barn blev våra bästa vänner. Jag sökte forum på nätet för att få svar, hjälp och stöd.

Innan detta va de nåt annat...en uppväxt med misshandel och missbruk, en ständigt frånvarande pappa som jag sen bröt kontakten med...

Jag har alltid vart annorlunda, på gott och ont. Jag har lärt mig en massa, jag har vart ett stort stöd för många, jag kan vara ett stort stöd för ännu flera. Jag har blivit en bättre människa tack vare mina erfarenheter.

Trots att jag hittat en gemenskap i både de med prematurer och de med änglar så kan jag känna att även där ska det ibland göras skillnad. Kanske inte lika ofta i änglarum som i prematurforum. Där är de ju så att vissa veckor är "värre" än andra, har man barn som inte är ept så anser många att man kanske inte riktigt hör hemma med oss. Men det är ju så att det beror ju på hur man upplevt tiden på neo, vilka svårigheter man utsatts för...inte om barnet överlevde i v.22 eller 32. Visst, chanserna och oddsen är ju ganska olika, men inte alltid...så varöfr göra skillnad, varför inte se till individen?

I änglarum känner jag inte att det görs en direkt skillnad, har ditt barn dött i magen, efter några veckor, månader eller år...kanske rentav hann att bli vuxen...alla känner ändå samma sorg, vi sörjer ganska lika, vi hr samma erfarenheter...efter ett tag in i sorgen inser man att oavsett hur mycket tid man fick med sin ängel ska man va tacksam för det man fick.

Men...så kommer frågan...när är man en änglamamma? Det är väl här som de görs en viss skillnad och jag har en stark åsikt i detta. Det är svårt att formulera det bra utan att trampa på några tår. Jag anser ju att har man fått ett tidigt missfall så är du ingen änglamamma...ett barn innan v.12 t.ex. är inget barn än. Men sen då? Vilken vecka "får" man kalla sig änglamamma? Åh, så svår fråga...av nån anledning så brukar de lösa sig själv, för de flesta bara vet nr de är ett barn de förlorat, eller hur man ska säga...så svårt att hitta rätt ord. Jag kan tycka att efter att du gjort rutinultraljudet kan du kanske kalla det som att du mist ett barn. Här får du veta om du tvingas att avbryta...det är alltså inte ditt val, det är det enda du kan göra. Förlossningen sätter igång av sig självt, det är ett litet barn som kommer ut nu i dessa veckor. Redan från v.22 har ju barn överlevt dessutom.

Ändå kallar många dödfödda barn upp till höga veckor för missfall...

Detta gör att det blir ibland klyftor även hos oss...när nån som fått ett tidigt missfall kallar sig änglamamma och vill prata me doss som mist äldre barn...för många av oss har också mist ett foster tidigt...jag miste ett i v.12-13, det va en stor sorg för mig, men den bleknade nåt oerhört när Max gick bort...jag tycker inte att nån som fått ett missfall kan säga "jag vet hur det känns" Väldigt många har sagt detta och jag frågar då när de miste sitt barn osv... v.6, v.10...jaha...ja då vet du INTE hur det känns, inget ont menat, jag är glad att det är de värsta som hänt dig och önskar att du aldrig kommer veta hur jag känner det.



Varför ska det alltid va skillnad? Även i utanförskapen kan du bli utanför...jag har ju också åsikter vilka som kanske inte är en änglaförälder...har du ett prematurt barn så kanske du inte passar in i alla forum...men de finns ju forum för de flesta, de med många missfall, d eosm inte har några barn, de med prematurer i olika kategorier...de med barn som har funktionsnedsättningar...de osm lever eller har levt med missbruk...

Så är det ett utanförskap där de flesta ändå passar in...jag har levt med värk i många år, alla som lever med nån slags kronisk smärta, trötthet och migrän/huvudvärk förstår varandra...vi möts av samma svårighet, vår smärta syns inte, vi fungerar för att vi måste...vi slåss mot försökringskassan och arbetsmarknaden. De flesta av oss måste för all framtid äta mediciner...vi har ingen bra ekonomi...vi är hindrade i vardagen på många olika sätt.

Hur kan man bli så utanför?? Ändå passar jag in...konstigt det där...hoppas alla andra som är utanför kommer att passa in nånstans <3