Ja, de är inte min starka sida direkt...men nu har jag gjort det, flera gånger på en kort tid.

Idag fick jag ringa hemsjukvården och se om de kunde göra ett undantag och komma till mig imorrn bitti för att ta PK provet...min älskade bil är på verkstad och de som först verkade va motorhaveri blev "bara" kamkedjebyte...så från i torsdags till kanske onsdag har jag vart utan bil.

Att man blir så beroende av en bil, men nu bor vi långt från samhället och för att ta sig nånstans alls måste jag ha bil. Min man har en egen liten Suzuki men den har ju han...dessutom är bilbarnstolen med den andra bilen och även om jag haft den här skulle jag helst slippa sätta Nico i den bilen...N röker i den och blä för att sitta i den lukten...fattar inte att jag själv har rökt?? Nu äntligen...nästan ett år som rökfri är suget, för stunden, borta.

Pk prov är för övrigt ett blodprov för att kolla hur tunt/tjockt blodet är...i början av maj fick jag en massa proppar i lungorna...eller fick dem väl tidigare men det upptäcktes då.

Där va jag...mamma för andra gången på mindre än ett år med en flicka på 2 veckor...nysnittad. 1 mag fyllde Max 1 och de va en jobbig tid. Lite ont hade jag i ryggen men efter år av smärta och värk va de inget jag tänkte mer på. Smärtan eskalerade och på natten mellan den 4e och 5e maj va de outhärdligt...N hade på onsdagen kommit hem från jobbet för min skull och på kvällen fick han hjälpa mig att lägga mig, just liggandes va värken som värst. Meningen va att N skulle jobba dan därpå men så blev de inte. Vid 02:00 vaknar jag och med nöd och näppe kommer jag runt så jag får tag på mobilen...ringer mamma och hon va som tr va vaen och dessutom ledig från jobbet dan därpå. Jag frågade hur snabbt hon kunde va hos oss på morronen för jag behövde hjälp med Nico...N skulle ju jobba. Jo visst...vid 10 gick en buss (har inget körkort) men ska du inte åka till akuten då? Väcker N och han går upp, sätter på kaffe för att vakna och sen åker han och hämtar mamma...jag pumpar ut mjölk för att hålla Nico går inte, får inte upp armarna för att lyfta henne heller. Aldrig hade jag trott ens i min vildaste fantasi att jag skulle ta barnvakt när mitt barn bara va 2 veckor :O

Jag och N åker till jourcentralen i Strömstad som är den vi ska uppsöka...har innan pratat med 1177 och de blir oroliga och säger att jag ska skynda in, men väl i Strömstad blir jag undersökt och läkaren verkar inte tycka de är nåt speciellt. Jag lämnar ett urinprov som visar spår av äggvita (flytningar ger också detta utslag) hon lyssnar på lungorna och känner och knackar...ber mig ta djupa andetag men de kan jag ju inte...andas mkt "högt upp" i lungorna och läkaren blir smått irriterad...vill att jag lägger mig så hon kan känna och klämma men hur jag än gör själv och med hjälp kommer jag inte till liggande läge. Crp är taget och visar att den är något förhöjd...tror den då låg runt 14. Diagnosen; en urinvägsinfektion som nått njurarna...penicillin och hem och vila. Ok? Har aldrig haft n uvi men borde väl känt nåt när jag kissat?

N får ju va hemma även torsdag...åker till vc för att få intyg att han är hemma föräldraledig för att jag är sjuk. På vc säger en sköterska att om jag inte är bättre på penicillinet imorrn måste jag komma dit. Jäkla tur hon sa det för annars hade jag härdat ut. Torsdag är hemsk men så kom nån timma som va bättre och jag fick sova lite...bara för att vakna med ännu värre smärta.

Efter att ha vart vaken ännu en natt ringer jag vc direkt de öppnat. Jag får en tid vid 10:30. När jag kommer dit lämnar jag crp och urin..crp är nu 58 och urinet blankt. Kanske funkar penicillinet lite? läkaren vill sätta in ett starkare peniccilin men pga att jag ammar går det inte, jag blir remmiterad till Näl, infektionskliniken för att ev. få dropp.

På Näl säger läkaren att Näe...de här är ingen uvi! Vad de är vet hon inte för jag går och pratar, är inte så påverkad...fast smärtan är hemsk funkar jag ok...kan inte ligga, andas ordentligt eller lyfta...klä mig...har frossa av febern...infektion stänger men läkaren är kvar...jag får gå över till akuten och vänta. Nytt crp taget...nu är det över 100 och helt tydligt är de nåt som pågår...febern stiger...de kollar syresättningen och den är ok men pulsen...vilopulsen låg runt 150 och de är inte ok. Jag kände inte att hjärtat arbetade så men de har nog ökat över en tid

Får åka upp på en röntgen av lungorna...tar nån timma så kommer läkaren. Det syns vätska på bilderna och de tyder på en propp, nu är en ctg beställd och vi får vänta igen...under tiden tas det prover, jag får en fragmin spruta (blodförtunnande) och de ska sätta nål i båda armarna för att injecera kontrastvätska.

Äntligen dags för ctg...måste ligga...till slut ligger jag men kan knappt andas och så kommer kontrasten in i kroppen...man blir helt varm av den och de känns som man kissat på sig. När bilderna tas ska man fylla lungorna med luft och hålla andan...att en sån enkel sak kunde bli så svår??

Åter till akuten och vänta...blir inlagd och hamnar på MAVA, de fixar ett enkelrum så Nico kan va med mig...N också för den delen ;) Så kommer läkaren, ser allvarlig ut och sätter sig...beskedet; båda lungorna är fyllda med proppar, de är bara tur att jag lever...de går inte att ta in och de tar lång tid innan jag förstår allvaret i det hela...jobbar själv inom vården så jag vet ju men att de ska drabba en själv? Näe...De följer nu några dagar med fragmin och Waran sätts in...redan andra dagen är de lättare att andas och jag känner hur de lättar i bröstet...på tisdag får jag åka hem tack vare att jag kan ta sprutorna själv...nu följer ett halvår med Waran och täta kontroller på vc av PK värdet...de är svårinställt, de där Waranet...så nu i snart 4 månader har jag lämnat prov varje eller varannan vecka men nu är de snart bara 2 månader kvar :D sen är de en del att tänka på och blir jag gravid måste jag äta blodförtunnande igen...jag måste snittas och har 2 snitt bakom mig redan så även efter förlossningen måste jag ta blodförtunnande, längre än brukligt...vanligtvis får man fragmin sprutor de dagar man är inlagd och sen är de bra...nu blir de annorlunda men de är ett tag till de blir aktuellt så jag får ta de när de blir dags ;)

Nu ska jag försöka att skriva ihop en anmälan mot första läkaren som missade allt...usch...jag ryser vid tanken att precis i den tid då vi förra året miste Max kanske även jag hade försvunnit...N hade vart ensam kvar med Nico...tack gode Gud att livet ville annat