För ett drygt år sen blev jag mamma för första gången, den 1 maj föddes Max i v.26+2, 500 gram och 30 cm lång...stor som en flaska coca cola...han va stark och klarade sig bra utan hjälp...en månad gammal får vi veta att Max fått en stor hjärnblödning och vi tvingas fatta det svåraste beslut nånsin, att avsluta vården och låta Max somna in. Den 3 juni somnade Max i min famn med sin pappa och mormor bredvid efter 25 timmars kämpande.

Till följd av att Max dog försvann vännerna och även delar av familjen men min mamma och min lillasyster fanns där och gjorde allt de kunde för oss. Snabbt efter Max död blev jag gravid igen och 12e april i år föddes Nicolina. Graviditeten har vart svår både psykiskt och fysiskt men mamma och lillasyster har hela tiden funnits där för oss.

Igår fyllde min lillasyster 26, jag har nu i några dagar försökt att komma på ett bra sätt att visa min uppskattning till Millan och jag kom på ett bra sätt; hon är med i en tävling om ett stipendium. Millan lider av borderline och har skulder sen gammalt, pga hennes mående...nu mår hon något bättre men har ju sabbat ekonomin några år framåt. Millans största passion är att fotografera och om hon vinner detta stipendie vill hon köpa en kamera, kunna ta bra kort, lära sig mer och kanske försörja sig på detta även om hennes självkänsla är låg och hon inte riktigt vill tro att nån kan uppskatta nåt hon gjort. Sen i tisdags har jag försökt få tag på röster för de som hamnar på topp 10 kommer en jury att granska och utse en vinnare. Jag vill se till att Millan ligger bra till, sen är det ödet som tar över och vi kan bara hålla tummarna. Tävlingen håller på ytterligare 2 månader och trots att hon nu ligger på topp 10 kan verkligen vad som helst hända...jag kan försöka få henne att stanna kvar på topp 10 sen tar ödet över...

Det finns inget på denna jord som kan visa hur mycket min syster betyder för mig och det hon gjort för oss, när alla försvann av rädsla va de få som stannade kvar och ännu färre som vågade prata om Max. Inget kan jämföras med det hon gjort, detta är det närmsta jag kan komma för att visa hur mycket jag älskar henne och att de betyder allt att få prata om Max, fortfarande ett år senare.

Millan är en otroligt duktig fotograf...ska se om jag kan infoga ett par bilder hon tagit ;)

Ni som har barn kan säkert tänka er in i hur de skulle kännas att mista ett barn, de gör för ont att ens tänka tanken..tänk då att jag gjorde just detta...ensam kvar och den tacksamhetsskuld jag känner nu för den hjälp och stöttning jag fått

Jag är inte heller den som egentligen ber om hjälp, än mindre av nån jag inte känner men nu gör jag det, mot alla mina principer för jag kan inte komma på nåt annat än de jag redan gjort...

snälla, alla ni där ute...mitt sociala nätverk är minst sagt knapert och har som sagt gjort allt jag kan nu...tror jag? Jag behöver ännu fler röster på Millan så hon kan hålla sig kvar på topp 10 tills en jury ska granska dem och utse vinnaren.

Länken till Millans bidrag; http://www.dromstipendiet.se/122

är så tacksam för alla som redan hjälpt till och till alla ni som framåt hjälper till att rösta

nu ska jag klura ut hur man infogar bilder ;P