fina dikter <3
BREVET FRÅN HIMLEN TILL MIN ÄLSKADE MAMMA
Nu är jag här i himlen och tittar ner på dig, jag vet och jag känner, hur du saknar mig. Jag känner av din stora smärta, som du för alltid har i ditt hjärta.
Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind, är det jag som smeker din tårfyllda kind. När du känner saknad och sorg i ditt bröst,är det jag som finns bredvid dig, och ger dig tröst.
När jag står vid din sida ibland, känner jag vårt starka kärleksband. Då längtar jag också efter dig,precis så starkt som du längtar efter mig.
Men varje gång du stilla viskar mitt namn, känn hur jag kärleksfullt tar dig i min famn. Känn hur jag ger dig av all min styrka, och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.
Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt ut, tills den dagen då ditt liv tar slut. För då min älskade mamma och vän, ska du och jag åter mötas igen.
MIN STARKA MAMMA
Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men när alla andra sover om natten, har jag sett hennes tårar falla
Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå
Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta
Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer. Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar. Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har
När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr
Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär. Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.
Var inte ledsen lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen det hände
slutade mitt hjärta att slå.
Älskade pappa mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta och
ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner och
älskar er så
EN GAMMAL SJÄL
Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen.
De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
“Jag vill dit”, sa den gamla själen.”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”
“Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. “Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”
“ Jag vet”, sa den gamla själen. “Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”
“ Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.
Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
“Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. “Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra , inte oss själva ens.
Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.
Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.
Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.
Peter Pohl Ur “Jag saknar dig, Jag saknar dig”
OSYNLIGT BARN
Märkligt att man kan sakna någon
så ofantligt mycket.
Någon som egentligen aldrig idigare existerat.
En gång var det bara du och jag,
samma som nu.
Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är dte bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om någon ser oss
komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattand ebarnet
vi hålle ri handen mellan oss.
Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen.