En jag känner har det inte så lätt, nu bröt hon ihop och jag fick stötta upp, tog hit henne och hennes två barn så de fick en paus, de sov över och igår åkte vi till babycaféet och tog det lugnt, när kuratorn kom gick vi dit och hon fick prata av sig. Allt löser sig en liten bit i taget men första steget, att erkänna att man mår dåligt, det är det svåraste, nu har hon tagit det steget, lagt alla korten på bordet och nu ska det vända...längre ner än botten kan man ju inte komma och hon har vart där ett tag nu...på tisdag ska jag dit och hjälpa henne med det sista jag kan hjälpa henne med. Praktiskt vill säga.

Men hur mycket orkar jag stötta i övrigt? Att lyssna, hjälpa till med vardagen, umgås...jag tror inte jag orkar hur mycket som helst. Men jag är den enda som inte dömer säger hon...andra vänner hon öppnat sig för har sagt och gjort en hel del. Så svårt det här.

Jag gjorde ändå klart för henne och kuratorn igår att det finns en gräns för hur mycket jag orkar i och med att jag själv inte mår bra...att jag vissa dagar orkar mycket men andra inget...att jag har nog med mina problem just nu men att jag orkar att dra in henne till kuratorn, att jag orkar att i en nödsituation så här kan ta med henne och barnen hem, så som det blev i onsdags...när hon bröt ihop totalt och barnen bara skrek, kaos är ett för svagt ord...det jag reagerade på när vi kom hit, hem till oss var att barnen med en gång tystnade, somnade, va nöjda och trygga...att det blev en så tydligen skillnad :O Här är det ju lugnt och i ordning (för tillfället i alla fall) Eftersom den här tjejen mådde en aningen bättre av att komma hemifrån också så gjorde nog det en hel del på barnen också.

Jag är bara rädd för att hon nu vill hit ofta, för här mår hon bra, här fick hon sova i lugn och ro, barnen mådde bra och va snälla, jag hjälpte till en del. För att orka med 3 små barn och en trasig mamma och mig själv...näe, de går inte...att va en vän osm lyssnar däremot men inte hela tiden...de är så svårt när man själv inte är hel och jag önskar att jag mådde bra så jag kunde lyssna mer för jag tror hon behöver det (jag vet att hon behöver det) men samtidigt är det nog bra att det är som det är nu...jag måste lära mig att jag inte kan hjälpa alla. Jag är en sån som ställer upp för alla och vrider mig in och ut och glömmer mig själv. Men nu när jag har Nico måste jag se till att jag fungerar och finns för oss först och främst...nu kan jag inte glömma mig själv och det är otroligt bra. Men svårt...jag mår ju vanligtvis bra av att hjälpa andra så nu blir det en ny konstig känsla.

Att säga nej är svårt också...men jag hoppas att det räckte med att jag sa ifrån igår inne hos kuratorn och att när kuratorn nu också hörde det kan hjälpa till med gränsdragningen om det blir problem. Jag måste ju lära mig att tydligt säga nej så nu får jag väl träna på det också. Nåt jag lärt mig är att va tydlig från början och inte göra för mycket för att sen sitta fast och det blir nästan omöjligt att dra sig ifrån. Jag ska bara orka fortsätta hålla mig på detta avståndet.

N vet ju hur det ligger till också så han får helt enkelt säga ifrån när han ser att jag gör för mycket...som mamma sa igår "Du kan inte rädda världen" ochd et är sant...fast jag har alltid utgått från att jag kan det. Jag har levt som att jag kan det och har gjort allt jag kunnat för att göra det, allt för att den delen i mig ska må bra...för när andra mår dåligt och behöver nån, det är då jag känner mig behövd och uppskattad. Det är den saken jag är bäst på, att finnas för andra, att hjälpa till, lyssna, fixa med det praktiska, bara finnas...dygnet runt...och jag tömmer all min energi på nån annan och sen finns ingen kvar...för allt som oftast försvinner personen ur mitt liv när denne mår bra igen, eller så blir det så ändå för att jag mår så dåligt sen men ingen finns på det sättet för mig och så stänger jag mig inne och när jag sen öppnar dörren ut till världen igen finns där ingen som väntar på mig. Då ger jag mig ut på sökandet igen efter nån som behöver mig, som vill ge mig det jag saknar och jag kan få göra det jag är bäst på.

Nu kan jag inte fortsätta leva så, det inser jag...det gjorde jag för många år sen men faller tillbaka i beroendet likt alla missbrukare...nu ska jag lära mig att va en vanlig vän, som finns där lagom mycket, som kan fortsätta finnas där på samma nivå hela tiden och inte läggamig ner, stänga dörren för att sen inse att jag åter igen är ensam.

Vi får väl se hur det går, jag ska uppdatera hur det går för mig...om ni ser nåt jag inte ser, att jag ramlar för djupt ner id etta, hojta! Jag försöker ha öppna ögon men vafan...som alla andra blinkar jag ju ibland ;)

Idag har jag och Nico sovit ut för både onsdag och torsdag va långa...sena nätter, tidiga mornar...så idag gick vi upp strax före tolv :P

Nu gör N lunch och Nico springer runt i gåstolen...har hittat dvd och video...de är spännande ;)