some die young...

Älskar den låten av Laleh, älskar hela Laleh om man nu ska va petig ;) Vet att många som mist nån nära alltför tidigt har olika känslor runt den här låten, vissa klarar inte av den, andra känner som jag. Jag älskar den, jag älskar innebörden, att när en person dött för tidigt ska vi hålla minnet vid liv, berätta om personen för omgivningen <3

Världen går vidare, förändras, men vi bär på minnet och personens historia.
 
Jag tycker det är ett väldigt fint och sant innehåll och jag lever så. Jag bär Max i mitt hjärta, jag håller hans minne vid liv genom att prata om honom. Nico växer upp med sin storebror, vi kan bara inte se eller ta på honom. Världen går vidare, årstiderna kommer och går, vi börjar lägga år bakom oss, inte månader, men trots det lever Max vidare genom oss <3
 
 
 

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If we have some, if we have some

That i’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)


pyssel, pyssel :)

Ja, nu är det ju vår och snart påsk och pyssel lusten har verkligen infunnit sig :)

Boken som Mimmi köpte med sig hem från england är ju fixad och iordning...kvar är att lacka baksidan, när jag ändå höll på så råkade den batteridrivna lyktan också ut för mitt pysselsug :P Det värsta är att dte är så svårt att hejda sig så den blev verkligen färgglad och fixad ;) Den va så tråkig efter att ha blivit blekt av solen men nu så...nu är den minst sagt tråkig :)

Inför påsken har Max fåt en penséeplanering, påskliljor och ett påskhjärta som jag gjort själv...här kommer nu en hel mängd med bilder och kanske kan nån inspireras?



Blev verkligen jättenöjd :)

Fick ju hjälp av helt underbara människor på en scrapsida, allt kund einte användas på boken och jag hittade "rätt" fjärilar och eftersom jag nu stod med massa fina saker kvar blev ju lyktan nästa projekt ;)



Det va svårt att stanna vid bara rutorna när jag hade fått så mycket fint, så ja...resten av lyktan fick också bli fint :)

Så gjorde jag ett påskhjärta till Max, återanvände en stomme i trä som jag hade till jul.



Påskfint;



Krokusarna har slått ut och påskliljorna har tittat upp, ska bli så spännande om de kommer att forma det där hjärtat det är tänkt att bli <3


present till Max

Finaste Mimmi har vart i England hos sin pojkvän, visar upp vad hon hittat till siin ängel Lilly och jag blev kär! Frågade om det fann sliknande det hon köpt men som passar en pojk, hon lycas övertala sin pojkvän att ta sig tillbaka till affären bara för att kolla, just motsatsen till det Mimmi hade köpt fann sinte men hon hittade en annan fin som passade min lille skrutt :D Eftersom vi skulle se i Gbg så köpte hon med sig en till mig och tanken är att jag ska piffa upp den lite nu så den verkligen blir unik :D

Nu är ni bra nyfikna va?? Det Max ska få när han fyller 2 år om ca. 6 veckor är denna;



Den är gjord i sten...jag ska måla eller nåt på den, sen lackera den så den inte belks av solen, sen är den klar så mitt hjärta ska få denna fina bok <3 Vi blir ensamma om den förutom Eva som ska ha en till sina söner <3

Tack Mimmi för att du övertalade Louis, tog dig in till affären, fotade och höll på och sen tog med dig hit :D Du anar inte vad det betyder för mig <3


fina dikter <3

Jag vill dela med mig av några fina dikter, just för oss som mist våra små <3


BREVET FRÅN HIMLEN TILL MIN ÄLSKADE MAMMA

Nu är jag här i himlen och tittar ner på dig, jag vet och jag känner, hur du saknar mig. Jag känner av din stora smärta, som du för alltid har i ditt hjärta.

Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind, är det jag som smeker din tårfyllda kind. När du känner saknad och sorg i ditt bröst,är det jag som finns bredvid dig, och ger dig tröst.

När jag står vid din sida ibland, känner jag vårt starka kärleksband. Då längtar jag också efter dig,precis så starkt som du längtar efter mig.

Men varje gång du stilla viskar mitt namn, känn hur jag kärleksfullt tar dig i min famn. Känn hur jag ger dig av all min styrka, och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.

Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt ut, tills den dagen då ditt liv tar slut. För då min älskade mamma och vän, ska du och jag åter mötas igen.

 

MIN STARKA MAMMA

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men när alla andra sover om natten, har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer. Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar. Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär. Vad hon än säger, hur hon än mår.

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.


Var inte ledsen lilla mamma

jag var tvungen att gå.

Den dagen det hände

slutade mitt hjärta att slå.

Älskade pappa mitt liv blev så kort.

Ta hand om varandra när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst.

Men lyssna till ert hjärta och

ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er

men jag finns ändå.

Jag hör era böner och

älskar er så



EN GAMMAL SJÄL

Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen.

De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.

“Jag vill dit”, sa den gamla själen.”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”

“Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. “Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”

“ Jag vet”, sa den gamla själen. “Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”

“ Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.

Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.

“Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. “Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra , inte oss själva ens.

Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.

Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.

Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

Peter Pohl Ur “Jag saknar dig, Jag saknar dig”


OSYNLIGT BARN

 

Märkligt att man kan sakna någon

så ofantligt mycket.

Någon som egentligen aldrig idigare existerat.

En gång var det bara du och jag,

samma som nu.

Men något hände däremellan,

du blev far och jag blev mor.

Nu är dte bara du och jag

och ett osynligt barn.

Om någon ser oss

komma gående, sida vid sida,

ser de inte det skrattand ebarnet

vi hålle ri handen mellan oss.

Vi är föräldrar

som bär vårt barn inom oss,

osynligt för världen.

 

 


bilder på våra änglar

Ja...tydligen är det äckigt, stötande, onödigt...bättre vi gömmer undan våra mså älsklingar...fula är de visst också. Vilken mamma vill höra detta om sitt barn???

Varför skriver jag om detta? Jo...såhär är det ju...jag har ju en egen lliten ängel, Max...han levde i 5 veckor...jag har alltid känt att jag inte kan visa upp Max som alla andra mammor trots att jag har en massa bilder där han lver, väldigt få där han faktiskt är död....på de kort där han är död syns det inte...jo, de vid kistläggningen givetvis men då har han vart död i 14 dagar för jösse namn, konstigt vore om inget va förändrat.

Så när Max dog, fick jag höra av väldigt många att alla bilder på Max på fl skulle placeras under starka bilder öf rolk tog illa upp av att se min son. Men hallå? Han är inte död på ett enda kort jag visat här! Det spelar visst ingen roll alls, det är vetskapen att barnet nu är avlidet som gör att folk får mardrömmar och äcklas. Mitt i sorgen har jag ändå redan förlorat mina vänner, vi flyttar från samhället, jag får höra om och om igen att Max inte räknas, han glöms bort och så får jag dessutom höra att jag ska gömma undan honom :O

Nån gång i augusti 2010 startar jag en bildtråd för våra änglar på fl...här ska vi också kunna visa upp våra nyfödda barn, i änglaforum, med den rubrik jag skrev ovan så ingen skulle "råka" gå in och bli stött...för ja, jag ville ändå visa lite hänsyn. Ändå blev vi påhoppade, mestadels va det bara änglaföräldrar som skrev, men många andra föräldrar gick in och tyckte vi va modiga, att vi skulle ta vår rätta plats och ha samma rätt som vilken annan förälder som helst.

Så bildades en grupp som samlade på såna kort, skojade om det osv. och jag avlde att göra bildtråden sluten så inte vi skulle råka ut för något sådant. Så fick vi gömma oss igen...visst, det va ju bra att den där slutna gruppen på fl startades, plötsligt va det många änglamammor som vågade prata eller visa sina barn just för nu slapp de alla glåpord och behöva gå i försvar hela tiden. Man orkar inte hur mycket som helst.

Nu har snart 2 år gått...jag trodde att synen på oss med änglar hade ändrats en aning i alla fall.

Så igår kväll startar en tråd på fl..."Bild på dödfött barn på Facebook, ok el ej?!"

Ts har sett en bild på ett dödfött barn på fb, hon anser att det är hemskt och äckligt och har till och med anmält bilden. Det senare säger hon en bit in i tråden att hon ångrar att hon gjorde men likväl, bilder på döda barn ska inte få visas på fb, då hellre i en blogg men helst bara i hemmet.

Världens diskussion uppstår och vi är två läger, vi som mist som vill visa upp våra barn om vi vill...alla visar ju inte upp för alla eller ens vågar ha bilder i det egna hemmet...med oss finns det tack och lov många som tycker att vi ska få visa upp våra barn precis som alla andra, MEN så har vi det andra lägret, som tycker dte är äckligt, opassande etc.

Så...vad är rätt då? Ja...jag kan då inte komma på nåt mer personligt ställe än fb om man inte har en låst blogg då...jag kan inte säga att den här bloggen är speciellt "personlig" så som de menade...att jag här kan göra som jag själv vill...här får du ju verkligen bilder kastade rätt i ansiktet? Även om det mesta är på familjen, och bilder när Max levde...jo, förresten...jag lägger ju ofta ut bilder på Max som död....men det är ju en STEN!

Nä, skämt å sido. Jag anser att alla som vill visa upp sina barn ska få ha den rätten, även om barnet är dött eller inte. Det finns då folk som anser att det är oetiskt att sprida visa såna bilder...nej, säger jag då. Mamman som vill visa upp sitt dödfödda barn gör det för hon vill visa att hon är mamma, hon visar sina vänner och familj det finaste de fått, de vill också gratuleras, även om man i nästa andetag måste beklaga...det kan också vara en öppning så folk vågar att fråga och prata. Visar man inget, säger inget, så springer gärna folk därifrån...sticker ner huvudet i sanden och låtsas som att bara gamla dör.

Vet ni hur de flesta änglamammor reagerar på era nyfödingar? Jag hade aldrig några problem med bebisbilder, men de flesta som mist har det. Man vill inte bli påmind hela tiden om att det för det mesta går bra, för att vi hör till minoriteten, den olyckliga skaran som måste leva me dögonen vidöppna från och med dagen vårt barn blir en ängel.

Jag vill inte frånta någon den där oändliga glädjen, att få låtsas ett litet tag som att inget ont kan hända, att bara man passerar v.12 ska man bara vänta på bf...jo, rul kan ju bli ett litet väggupp men det klarar ju de flesta, eller hur?

Nä, jag anser ju att den här diskussionen är urlöjlig och onödig, men ändå kunde jag inte låta bli att skriva några rader...men hur mycket jag än försökte förklara så lyssnar dem inte, läser det dem vill, ja, inte bara det jag skrev då, utan vi alla som står på den sida jag står på. Motståndarna anser att vi inte svarar på deras frågor, trots att vi gång på gång förklarar och ger exempel...då är våra exmpel tagna ur luften, vi läser in sånt som inte ska läsas in i det de skriver...men vi pratar ju om det stora hela. Ja...skit samma...jag anser att diskussionen inte ska handla om vem som ska få lägga upp vad, utan om hur fb kan ändra systemet så att inte alla ser bilderna, utan att man bara får en liten avisering att oj, nu har H lagt upp en bild...vill jag se vad H lagt upp? Ja, de vill jag nog...smyger in på H's profil och ser att ojsan hoppsan...bilderna är visst starka, eller mappen döpt till nåt som gör att jag fattar att det är döda barn på korten...vill jag fortfarande se?

Sen tycker ju jag att det är helt värdelöst att man ser sånt som mina vänner kommenterar hos andra...har idag sett massa bilder hos folk jag inte har en susning om vilka de är. Sådär kan man ju "råka ut för" en hel del...

Men ärligt talat, ja tycker ju att dessa ckliga bilder på djurplågeri är så mycket värre än att vi ska få visa upp våra änglar.




Jag nämner änglaföräldrar som oss och vi för jag anser att vi som hänger ihop är en enda stor familj där vi kan dela allt tillsammans, både glädje och sorg...och BILDER!

Jag har en hemlig grupp på fl, och jag har en hemlig grupp på fb...har du mist ett barn men inte hittat till dessa grupper, skriv en rad så fixar jag så du får va med oss inne i värmen...vi måste tydligen fortsätta gömma oss.

Här är min Max, helt levande givetvis, för de andra korten vill jag hålla för mig själv <3 Jag håller dem inte för mig själv för att visa någon respekt, jag håller dem för mig själv för jag vill inte att nån säger så hemksa saker om min son...


kan jag få vakna??

Usch...varje gån gjag hör reklamen för barncancer fonden blir jag helt full av sorg och tomhet...det är väl just det de vill få oss att känna eller så är det bara vi som mist ett barn som påverkas?

Ni vet den reklamen med 4 stolar men bara 3 barn...nu har de gjort om den så det är 4 tecknade barn men bara 3 blir riktiga abrn och alla 4 hoppar upp på stolarna...då tänker jag på vårt matsalsbord som är bredvid vardagsrummet, ser stolarna och tänker att ja, en är tom...så är dt flera olika kändisar som samtidig sjunger;

"Tänk att få vakna, ur en dröm...allt det jag levt med, är borta och glömt"

Ja, kan jag få vakna?

Den är så fin dessutom så jag går och sjunger dne lilla biten hela tiden...om jag sjunger och hoppas lagom länge kanske jag vaknar...


mina småttingar

Fått frågan så många gånger och nu lägger jag upp kort då ;) Frågan lyder om våra barn är lika varandra :D Svaret är JA!! ;) Visst, det skiljer 10 veckor på dem men jag ser ändå stora likheter mellan Max och Nico, i alla fall precis den första tiden, innan Nico knubbade på sig. Vem dem är lika? Ja, i början va de inte lika nån av oss, de hade N's spetsiga öron och min potatisnäsa :P Båda hade mörk hår, även om hela Max va luden dessutom ;) Nico va också luden i början men inte på samma sätt. Max hade mer lockar, Nico mer rakt hår men även där anades några lockar.

Jag har två kort där de är mer lika än nån annanstans, och det beror nog på att de ligger på ungefär samma sätt :D Andra ser nog inte likheter så som vi gör men när vi skickade ut bilder på Nico så utbrast alla att de va så lika. Fast de hade ju träffat Max eller sätt många kort, och familjen ser alltid drag på ett annat sätt än utomstående :)



Ja, nu fyller ju Nico ut lite bättre men man ser en hel del drag som är likadana ;)


Är det samma unge??



en tung tid igen

Har hamnat i en dip igen, tror hela förra året verkligen kom ikapp mig nu, känner inte att jag fått vart hemma med Nico som jag skulle vart, jag har bara vart sjuk och vart på täta kontroller och vart rädd. Försökt att leva upp till samhällets syn på sorg och låtsas vara glad. Nu är det snart Max 2 års dag och nu ska man inte va ledsen, jo, man kanske kan få va lite ledsen en liten stund ibland men inte så som jag är nu. Jag tror att jag hade mått bättre eller klarat dessa dipper bättre om jag inte hade den synen att samhället ställer krav.

Istället för att sjukskriva mig har jag tagit mina fp dagar och hoppats på att må bättre, vart för rädd för att riskera vår ekonomi värre än vad som redan är...det är skitsam nu för nu har vi nått botten och jag har bett om hjälp...mamma ska hjälpa oss med detta nu. Jag har fått inse att jag är inte redo för nåt än, har fått tid till min läkare för en sjukskrivning men det är först om en månad. Det kommer bli svårt men vad ska jag göra? Gå tillbaka till jobbet och kanske orka en månad eller tv...så kommer sommaren med all stress och massa vikarier och så är det kört igen :S Jag vet hur dte blir...min depression blir alltid mycket värre vid den här tiden på året, det är inte bara allt som hänt oss...det är den tiden nu, när solen tittar fram igen och jag känner att nu ska jag orka att göra så mycket men så finns inte orken, dagarna blir längre och jag ska göra så mycket, men då måste man må bra och så låtsas jag att jag mår bra. Nu bröt det ut tidigare än vanligt men de va kanske bra? I vanliga fall kan jag hålla ut till en sådär april/maj. Nu ska N antagligen gå hem om två veckor, vi vet inte när han får jobba igen...vi mår dåligt båda två, pengarna räcker inte till. Jag vill ha barn medan jag vet att min kropp orkar det för jag vet att för varje år osm går orkar jag lite mindre. N vill vänta...jag kan bara inte för mitt liv förstå varför han vill vänta??? Han sa såhär "varför skaffa alla barn på en gång nu,  vad ska vi göra sen då?" Ja...sen orkar jag inte mer...jag vill inte känna att jag om ett år eller två inte kommer klara av en graviditet till, N vill ha fler barn men jag inte kan...att jag om vi ändå skaffar ett barn då inte hämtar mig så bra osm jag gjort nu.

Propparna gjorde ju att det hela dröjde, men nu har jag vart ute och gått mycket, fogarna är bättre i perioder men det räknar jag med att det kommer ta lång tid innan de är helt läkta. Jag räknar också med att det kommer bli en tuff graviditet men just därför "måste" jag passa på nu...vem vet om det ens går snabbt att bli gravid? Bara för att det gått snabbt och lätt de andra gångerna betyder inte det att man har samma tur nu.

Varför kan han inte förstå detta? Om han bara fick låna min kropp för en dag så skulle han förstå varför jag resonerar som jag gör. Om han i 15 års tid bara blivit sämre och sämre för varje år som gått...ja, de senaste åren har det verkligen gått utför...det är ju inget bra att ha ett så tungt jobb, nu har jag inte jobbat på 2 år och jag känner mig bättre i kroppen bara av det, samtidigt som då graviditeterna gjort sitt. Har tagit en paus med smärtlindringen, mådde så jäkla illa hela dagarna, de va nog all stress och oro för de slutade inte med att jag la av Tramadolen heller...men de är skönt att veta att jag kan sluta utan problem...de är ju en väldigt beroendeframkallande medicin som ofta är svår att sluta med för att man får abstinens, men inte jag, tack och lov! Det bästa av allt är att jag har en såpass bra period att jag har inte speciellt mycket mer ont än med medicinen. På grund av illamåendet tog jag ett gravtest...jag va så rädd att det skulle visa positivt, herregud, hur berättar man det för N, vi har ju skyddat oss :O När testet visar negativt blir jag superledsen för det istället, hur är man funtad egentligen?? Därav blir det ännu mer intensivt tänkande på fler barn...

Det räckte inte med allt detta, jag började få hemska mardrömmar. Till sist kände jag att nä, jag måste se filmerna på Max, höra honom igen och se honom röra sig...så jag satte mig och kollade igenom nästan alla. Åh va ont det gjorde! Men det va ingen dröm, det är helt sant, vi har haft Max och sen lämnade han oss. Blev mardrömmarna bättre? Nä, de fortsatte i samma takt och minst lika hemksa...Max är begravd långt ifrån mig, jag kan inte ta mig dit och när jag väl är där är det igenvuxen, han har ingen sten och alla ligger så tätt att när jag försöker plantera blommor så planterar jag på andras gravar som även de är igenvuxna...

Trots detta är jag otroligt stolt över mig själv för att jag såg de flesta filmerna, fick höra Max gråta och åter se hans ögon...men nu kommer det nog dröja ytterligare nästan 2 år innan jag ser på dem igen. Det gör för ont. Men en dag ska jag klara att se dem så jag kan sitta med Nico och visa henne hennes storebror, inte bara på bild.

Inte nog med detta...min gamla bästa väns mamma skrev till en gemensam vän på fb, så blev jag påmind om alla mina nära, underbara vänner som jag mist. Som jag miste innan jag ens träffat N, försökte ses nån gång efter att vi blev ihop men då hade det gått för lång tid...

Jag hade en vän från ettan...vi höll ihop till sista året på gymnasiet, sen blev det som det blev...kan säga som såhär, för det är egentligen inte värt att nämnas men personen jag va tillsammans med då såg till sakta men säkert att vän efter vän försvann, bröt nästan helt med mamma till och med :O Fick inte sminka mig, om jag jobbade fick han eller hans mamma lämna och hämta mig, ringde en gång i kvarten för att se var jag var. Tack och lov tog det slut!! Men då va skadan redan skedd...jag försökte ta mig tillbaka till livet, umgås med mina gamla vänner, men jag förstår dem. Att bli nobbade om och om igen...när vi träffades va jag så "skadad" jag vågade inte va bland folk, när telefonen ringde hoppade jag högt...försökte va ute och festa men nä...att en person kan förstöra så mycket.

Det blev så att vi växte ifrån varandra, några pluggade vidare och de flesta flyttade, vet att nån bor i luleå, nån i stockholm...nån i västervik...flera som jag inte har koll på alls. Satt och letade upp deras fb, funderade på att ta kontakt men kom fram till att jag är en helt annan människa än när jag gick i skolan. De är vana vid en otroligt glad Jenny, väldigt driven och som gärna hittade på saker...nu är jag helst hemma, njuter av att ha familj och att få va mamma, Jag har inget begär av att gå ut och dansa, det kanske kommer igen, det går i perioder antar jag. Vad ska vi då göra om vi ses? Jag vet inte...de kan ju inte bara åka hit heller, att prata på nätet...nej, jag avstod från att ansöka, om de hittar mig så vet jag inte vad jag ska göra. De gör så ont att se dem för de påminner mig om ett helt annat liv.

Jag kan inte kräva av dem, som jag kanske på ett sätt kunde göra förr, att de ska lyssna på mina problem och alltid finnas där. Det är snart 10 år sen vi umgicks som vi gjorde...men de va de enda ärliga vänner jag verkligen haft, just för att jag kände de allra flesta på ett sätt som man sällan lär känna folk numera. Jag har haft tur, jag har fått några riktigt fina vänner nu med, som jag känner att jag kan prata om allt med...men det är skillnad på dem som vart med om allt tillsammans med mig...som mamma...ingen kan komma närmre än hon för hon r den enda som växt upp med mig, som delat allt med mig...ingen annan kan förstå bara genom ett ögonkast.

N är den som står mig närmast annars men han kan inte förstå allt han heller, dels har vi inte växt upp tillsammans, tack och lov för det kanske ;) dels är han man...vissa saker är jag rädd att han ska ta på fel sätt men när jag väl pratar om det ändå reagerar han inte alltid som jag trott...det är så svårt det där, för man kan aldrig veta hur andra ska reagera. Jag tror att han ska bli arg kanske men så blir det inte så...så dumt att stressa upp sig i onödan...men det gör jag ofta tyvärr. Målar upp allt som kan hända så jag är beredd och tror det värsta. Hör väl till sjukdomen men svårt att leva med...

Kommer jag nånsin va riktigt glad igen? Eller kommer depressionen alltid flåsa mig i nacken?? Ja, att det är svårt nu är ju inte så konstigt...några år med rejäl motvind gör ingen glad tänker jag. Jag känner i alla fall som så att nej, jag går inte tillbaka till jobbet exakt nu, för då komme rjag hamna under botten och kommer antagligen inte orka nåt alls...nu känner jag att det nog är dags att gå och prata igen och få hjälp, en tilläggs medicin igen kanske, det brukar jag få när det är som värst...fast att det är riktigt lågt nu beror ju på att jag tagit detta beslut och bett om hjälp, samtidigt känns det ju lite lättare att nu faktiskt ha bett om hjälp igen. Men visst känns det som ett nederlag att från att ha vart glad över jobbet och se fram emot det ramla i backen hårt. Tvärvändning alltså...men så är det tyvärr...jag blir nog alltid lite överambitiös och glad precis innan jag faller? Kanske för att hålla upp en fasad så som jag är van vid även om det nu är lättare att be om hjälp och visa sig svag.

Så...nu väntar mycket jobb och antagligen mer bråk med försäkringskassan, men jag ser ingen annan utväg heller i nuläget. Det får bli som det blir just nu, för jag kan inte göra nåt jag inte har kraft och energi till.



filmen om Max

Otekniska jag har haft en dröm ända sen Max gick bort och jag trädde in i detta nya liv. Jag fick se så många minnesfilmer som föräldrar gjort till sina små änglar och jag ville så gärna ha en jag med...men, jag kunde inte, jag visste inte hur jag skulle göra...la det på is helt enkelt. Nån dag kanske nån kan hjälpa mig?

Den dagen har kommit! Jag har lärt känna en så fin änglamamma, hon erbjöd sig att göra en film till mig. Jag fastnade så för filmen hon gjorde till sin dotter Lilly, den har jag ju visat här på bloggen ;)

Mimmi har knåpat ett litet tag nu och fått med alla bilder, all text och musiken jag ville ha i bakgrunden. Så kom dagen...idag blev den klar, men visst skulle det tjorva en aning först ;) Mimmi skulle skicka filmen på mailen så jag kunde ladda upp den på youtube själv om jag ville, men nähä, de gick inte att se filmen...mitt program va för nytt sa den...Mimmi skulle då försöka ladda upp den på youtube själv men nähä då...till sist kommer virriga Mimmi på att hon försöker ladda upp i fel format :P

Så kommer den...på fb's chatt ligger plötsligt länken...oj, va nervös jag blev...N hade precis kommit hem så han ville också se :) Laddar upp ifall tårarna kommer spruta hejdlöst.

En sån fin film Mimmi hade gjort! Jag blev så glad och satt med ett stort leende hela tiden, Max har ju bara gjort oss glada och lyckliga. Att se bilderna, och att få höra min och Max sång i bakgrunden...att se den lilla kistan igen...visst gör det ont i hjärtat, men jag va så glad över att äntligen få ha min film att tårarna inte infann sig. Nico satt i N's knä och klappade händerna och hoppade <3

Lägger ut filmen här så ni allihop får se honom, en hel del kort är sådana som jag aldrig delat med mig av, förutom till familjen eller mycket nära vänner.



Tack så mycket Mimmi!! Du är bäst <3


Utanförskap

Att va änglaförälder är ett utanförskap...inte många förstår, de enda som verkligen förstår har också mist ett barn, de som förstår näst bäst är min familj som står mig otroligt nära...men sen...sen är de knappt nån som förstår, ännu "bättre" är att de ofta tror att de förstår hur jag känner och mår och vissa liknar sorgen med andra saker de gått igenom.

Innan jag hamnade i dett autanförskap va jag i ett annat utanförskap...extrem prematurer...ingen visste hur dte va att få ett så litet barn som man va tvungen att dela med alla andra. Vi fick inte ta emot besök och våt värld va som en bubbla. Föräldrarna som va på samma sal med deras barn blev våra bästa vänner. Jag sökte forum på nätet för att få svar, hjälp och stöd.

Innan detta va de nåt annat...en uppväxt med misshandel och missbruk, en ständigt frånvarande pappa som jag sen bröt kontakten med...

Jag har alltid vart annorlunda, på gott och ont. Jag har lärt mig en massa, jag har vart ett stort stöd för många, jag kan vara ett stort stöd för ännu flera. Jag har blivit en bättre människa tack vare mina erfarenheter.

Trots att jag hittat en gemenskap i både de med prematurer och de med änglar så kan jag känna att även där ska det ibland göras skillnad. Kanske inte lika ofta i änglarum som i prematurforum. Där är de ju så att vissa veckor är "värre" än andra, har man barn som inte är ept så anser många att man kanske inte riktigt hör hemma med oss. Men det är ju så att det beror ju på hur man upplevt tiden på neo, vilka svårigheter man utsatts för...inte om barnet överlevde i v.22 eller 32. Visst, chanserna och oddsen är ju ganska olika, men inte alltid...så varöfr göra skillnad, varför inte se till individen?

I änglarum känner jag inte att det görs en direkt skillnad, har ditt barn dött i magen, efter några veckor, månader eller år...kanske rentav hann att bli vuxen...alla känner ändå samma sorg, vi sörjer ganska lika, vi hr samma erfarenheter...efter ett tag in i sorgen inser man att oavsett hur mycket tid man fick med sin ängel ska man va tacksam för det man fick.

Men...så kommer frågan...när är man en änglamamma? Det är väl här som de görs en viss skillnad och jag har en stark åsikt i detta. Det är svårt att formulera det bra utan att trampa på några tår. Jag anser ju att har man fått ett tidigt missfall så är du ingen änglamamma...ett barn innan v.12 t.ex. är inget barn än. Men sen då? Vilken vecka "får" man kalla sig änglamamma? Åh, så svår fråga...av nån anledning så brukar de lösa sig själv, för de flesta bara vet nr de är ett barn de förlorat, eller hur man ska säga...så svårt att hitta rätt ord. Jag kan tycka att efter att du gjort rutinultraljudet kan du kanske kalla det som att du mist ett barn. Här får du veta om du tvingas att avbryta...det är alltså inte ditt val, det är det enda du kan göra. Förlossningen sätter igång av sig självt, det är ett litet barn som kommer ut nu i dessa veckor. Redan från v.22 har ju barn överlevt dessutom.

Ändå kallar många dödfödda barn upp till höga veckor för missfall...

Detta gör att det blir ibland klyftor även hos oss...när nån som fått ett tidigt missfall kallar sig änglamamma och vill prata me doss som mist äldre barn...för många av oss har också mist ett foster tidigt...jag miste ett i v.12-13, det va en stor sorg för mig, men den bleknade nåt oerhört när Max gick bort...jag tycker inte att nån som fått ett missfall kan säga "jag vet hur det känns" Väldigt många har sagt detta och jag frågar då när de miste sitt barn osv... v.6, v.10...jaha...ja då vet du INTE hur det känns, inget ont menat, jag är glad att det är de värsta som hänt dig och önskar att du aldrig kommer veta hur jag känner det.



Varför ska det alltid va skillnad? Även i utanförskapen kan du bli utanför...jag har ju också åsikter vilka som kanske inte är en änglaförälder...har du ett prematurt barn så kanske du inte passar in i alla forum...men de finns ju forum för de flesta, de med många missfall, d eosm inte har några barn, de med prematurer i olika kategorier...de med barn som har funktionsnedsättningar...de osm lever eller har levt med missbruk...

Så är det ett utanförskap där de flesta ändå passar in...jag har levt med värk i många år, alla som lever med nån slags kronisk smärta, trötthet och migrän/huvudvärk förstår varandra...vi möts av samma svårighet, vår smärta syns inte, vi fungerar för att vi måste...vi slåss mot försökringskassan och arbetsmarknaden. De flesta av oss måste för all framtid äta mediciner...vi har ingen bra ekonomi...vi är hindrade i vardagen på många olika sätt.

Hur kan man bli så utanför?? Ändå passar jag in...konstigt det där...hoppas alla andra som är utanför kommer att passa in nånstans <3


sorgen

En änglamma jag umgåtts med mycket över nätet skrev så fint inatt. Jag frågade om jag fick använda hennes text och det fick jag, även om det enligt henne va nattsvammel ;) Nattsvammel är oftast det som är bäst, menar jag...då man inte redigerar sig själv och är sådär lagom trött så man inte hejdar sina tankar och känslor.

Anna beskrev sorgen så fint, målande och exakt, hur den ser ut nu efter över ett år senare...att den fortfarande följer oss genom livet och väldigt nära oss...

”Det är så skönt att ha er här. Men det rör upp. Slutade gå in på änglaforum på fl för det påminde för mycket. Saknaden efter W kläs i ord av er. Av er saknad, er förtvivlan, er kamp. För den är också min. Jag flyr bort från tomheten och saknaden men den sitter fast vid mig som ett kletigt tuggummi i håret.
Jag sätter upp lustiga frisyrer och tar på hattar för att dölja för omvärlden, det fula kletiga trasslet. Men på kvällen när jag ska gå och lägga mig måste hatten och frisyren av. Jag ligger där i mörkret med mitt tuggummi och gråter.
Om det inte hade gjort så fruktansvärt ont, om jag hade haft något annat av W kvar hade jag kanske tagit en sax och klippt bort allt. Om jag hade haft mod nog. Istället vårdar jag min lilla tuggummiklump. Den gör ont och den är ful, men den är min. Jag vill inte klippa bort den. Jag kämpar på med smör, olja och schampoo, vem vet, en dag kanske den lossnar ur håret så jag kan bära den i min hand istället, med håret utsläppt i blåsten. Kanske. Kram på er tuggummitjejer och god natt från någon alldeles för trött och ledsen...”

Du sa det så otroligt fint Anna och jag blir alldeles tårögd så fort jag läser din beskrivning av det vi har gemensamt...den där attans tuggummiklumpen som vi ändå så stolta bär...


Finns det en mening med allt?

Jag undrar och undrar och jag vet vad jag tyckte och trodde innan vi miste Max. Visst finns det en mening med allt som händer oss. Så kom Max och så vände han igen och jag började fundera. Finns det en mening med att ett barn rycks bort alldeles för tidigt??

Nej, det finns ingen mening mig veterligen, att ett barn rycks bort för tidigt...men här kan jag fundera runt, runt, runt länge...för att det finns en mening tror jag...kanske det va en mening med att det hände mig? Det känns som att det ibland va en mening med att vi fick Nico...och för att få Nico kunde inte Max va kvar...fast de blir fel, så kan jag ju inte tänka...så här kan jag hålla på länge, fundera och vrida och vända på tankarna.

Så för ett par vecor sen satt jag med min nya almanacka och skrev in födelsedagar och namnsdagar...de står inte vem som har namnsdag så jag skrev in de jag tänker gratta...kom till Nicos födelsedag...1 år snart, fick ett leende på läpparna, dröjer mig kvar på den 12 april...tänkte på vem som kunde ha namnsdag på hennes dag? Slog upp på internet och blir liksom helt kall och varm om vartannat. LIV. Hur ska jag tolka det?

När jag såg att Liv hade namnsdag på Nicos dag kändes det som att jo...de finns nog en mening med de mesta i alla fall. Men jag kan fortfarande inte förstå meningen med att Max inte fick stanna...att det sen kan föra bra saker med sig som i sig har en mening...jo, men att Max somnade in...nej.


Mysteriet med guldpengen

Max sten har en lykta i själva stenen i form av ett hjärta...plötsligt en dag i våras, tidig sommar när jag ska byta ut ljuset hittar jag en guldpeng i lyktan...blev otroligt förvånad men jaha...de va ju gulligt, jag lät den ligga kvar...så fick N se den och mamma...vi började ju verkligen fundera över den här guldpengen, varför den hamnat där...kanske har någon tagit ett ljus och ersatt med pengen? Men jag har inte saknat nåt ljus så de gick inte ihop.

Varje gång jag bytt ljuset hos Max har pengen liksom tittat på mig oh jag har funderat...varje gång har jag tagit den i min hand och undrat och lagt tillbaka den igen, fortfarande ovetande.

Så på juldagen fick jag svaret på vårt mysterium...mormor säger att morfar har vart hos Max och lagt en guldpeng igår (julafton) vi får ju alla en peng på jul och visst ska Max också ha en peng...morfar hade visst lämnat en på Max' födelsedag också! För på varje födelsedag får man en peng.

Gullegulle morfar! <3 En av de få som verkligen tänker på Max som jag gör och som behandlar honom som att han skulle va kvar hos oss, de är han ju men inte på samma sätt. Blev så glad och rörd...mormor sa att pengarna får väl gå till en blomma sen kanske...men jag ska nog spara på dem ett litet tag, sen åker de in på Max' fond <3


Jonna Vanhatalo Birro i efter tio gav mig hopp

En "kändis" som mist två barn, det känns skönt att nån kan ge sorgen ett ansikte...hon och Marcus Birro har nu två levande barn, de ger också änglaföräldrar hopp, hopp om att man kan få levande barn.

De va på Efter tio idag, som denna veckan handlar om relationer. Marcus Birro har gett ut en bok där handelar med sig av sitt liv. Hur deras relation höll på att ta slut men där de nu är helt nygifta :)

Just att de visar hur sorgen sliter en realation, inte bara stärker va som en bekräftelse på nåt sätt. Vi har blivit starkare men avigsidan är att vissa saker känns svåra att prata om, vi är nu två personer som inte är desamma som vi va när vi träffades. Vi har väl börjat hitta en balans men är inte helt där än känns det som. Graviditeten med Nico va jobbig men det va ju det där med att klaga, det får man ju inte göra när man mist ett barn. Som väl va hade jag stort stöd i andra gravida änglamammor som kände likadant.

För när jag gick in i vanliga forum, försökte va "normal" blev jag snabbt utfryst, även om många av mammorna inte vill erkänna det och försvarade sig med att "men jag har väl inget sagt? Du är så välkommen och jag har inte ont av att du mist ett barn" Nähä? När jag då uttrycker min oro över att mista ett barn till eller dela sorgen så blir de rädda och elaka. Jag ska va tyst. För så länge jag är tyst kan inget ont hända dem. Blunda för sanningen men Jennny är välkommen, så länge hon håller käft.

Visst, ingen uttryckte sig på det viset, men det va precis det här som sas, så jag fick svälja mina tårar och tassa tillbaka till änglaföräldrarna som nu är de enda som kan förstå. Jag får acceptera att jag aldrig kan bli som förr och umgås eller prata med alla för nu smittar jag.

Det här va ju lite av det Jonna och Marcus sa i Efter tio, det här med att klaga...för som gravid efter att ha mist ett eller flera barn ska man bara va så tacksam, när barnet sen kommer ska man va så glad, lycklig, tacksam...inte ett ont ord får lämna läpparna för vi vet ju så väl hur det kändes när andra klagade och vi satt utan barn...då va vi arga och avundsjuka. Klaga?? Fy på er! Fast alla måste få klaga. Det vet ju vi också, men mitt i sorgen va det svårt. Jag har väl alltid tyckt att det är ok att klaga men att det finns gränser, där ändrade inte sorgen nåt.

Jag kände så igen mig när jag väntade Nico då som sagt, men i änglaforum fick jag klaga...men för N kunde jag inte säga så mycket, för han va hela tiden rädd att nåt skulle hända, så för att inte skrämma upp honom sa jag inget. De gånger jag sa nåt mådde han dåligt. Men efter v.26 kommer allt kännas bättre. Så blev det väl till viss del, men rädslan satt för djupt för helt lyckligt blev det ju inte. Jag kände mig nog lite lurad tror jag. Att va gravid ska bara vara fint och mysig, krämpor, javisst, men inen rädsla. Men mina 36 veckor kantades av rädsla, kontroller, bilresor och stillasittande eller liggande. Datorn blev min bästa vän, min enda vän. Jag kände inget stöd i N eftersom jag inte kunde dela allt med honom, vi förstod inte varandra.

Så kom Nico och allt skulle bli så bra! Nu har vi ju ett levande barn, visst blir allt bra då?

Nej, det är nu jag skulle börja läka för alla sår revs pp och blödde värre än nånsin. Skuldkänslorna va enorma. Jag vill ha Max, men då kan jag inte ha Nico och henne vill jag ju inte va utan, men jag vill inte leva ett liv utan Max. Jag tror att alla kan förstå att detta bildar en stor klyfta i hjärtat och även om förnuftet knackar på och säger att "Du har Max, men i hjärtat, du kan aldrig få tillbaka honom så dina tankegångar är onödiga" så kan jag inte sluta tänka dessa tankar. Det som gör mer ont är att det är få som kan förstå mig så jag får svälja känslorna och va tyst. Alla hormoner i kroppen, trött och nysnittad, så kom blodpropparna. Men Jenny är glad ändå! Eller?

Nu rasar allt ännu mer, men vafan!? Klaga ska jag fanimej inte göra, jag är glad och tacksam. Amma va ju det jag saknade när vi fick Max så det ska jag göra med Nico till vilket pris som helst...till sist fick jag inse att det går inte, då har jag slagits med skuldkänslorna om att inte ens kunna ge mitt barn det, det bästa skyddet, närheten... N förstod inte och jag kunde inte beskriva hur dåligt jag mådde, till slut grät jag för minsta lilla och N kunde inte hantera det så han va mest arg istället. Jag slutar amma och börjar på antidepressiva och börjar sakta, sakta klättra uppåt igen. Först nu är det bättre, mest för att jag är mer stabil men det har haft sitt pris.

Jag kan ofta känna att det fortfarande är saker jag inte kan säga till N för att han inte är mottaglig, antingen lyssnar han inte eller så vill han inte höra. Jag kan känna mig bortglömd och det är väl det jag vill få ändrat, men hur? N gör en del men når inte ända fram till vad jag vill, men han ser det som att han gör jättemycket. Jag kan inte sätta ord på vad jag vill att han ska göra och jag tror att det mesta handlar om det där för mig självklara. Gråter Nico gör jag allt för att se vad hon vill och jag känner henne nu så jag vet oftast vad hon vill. När N kommer hem känner jag att nu är det väl min tur att få bara vara jag, N har visserligen jobbat hela dan men det har ju jag också, det han inte förstår här är att han har fått hela dagen själv, träffat folk utan att hela tiden ha ett öga på Nico, hela tiden bära på henne, sätta henne först och va på helspänn, göra allt med henne med sig. Han kan bara sätta sig i bilen utan att packa väskan, klä oss båda, in i bilen och se till att hon är mätt och torr och glad så man kanske kan komma i tid.

Så när klockan slår 17 tänker jag att nu kan jag få göra saker utan att ha Nico på armen eller avbryta för att ta henne. Gå på toa själv utan att lyssna efter vad hon gör för ärligt talat har jag dessutom svårt för att släppa kontrollen, att lita på att N tar henne, för hittills har han inte visat detta. Jag måste säga till att nu får du ta henne, kan du ta henne, så duschar jag och många gånger kommer de in för att fråga nåt eller Nico är ledsen och vill se mig...så min egentid existerar ju inte. Men om jag nånsin skulle få egentid ska den ju delas med N så vi hinner va tillsammans.

Jag tror att alla kvinnor nu förstår hur slutkörd jag är och hur lite tid jag faktiskt får själv. Ingen alls. N är jätteduktig på det han gör men det kommer sällan självmant. Det är väl det jag saknar, att han bara gör utan att jag ska behöva be honom. Han har inte alltid ett öga på Nico och då kan jag inte släppa kontrollen heller. Usch, hur ska jag göra? Jag måste kunna släppa på kontrollen men samtidigt vill jag ju ha Nico runt mig hela tiden men samtidigt kunna slappna av.

Det va också det här Jonna och Marcus tog upp delar av även om hushållet ionte va problemet, men det här med att inte nå fram. De gick i parterapi och det funkade jättebra, nu gifte de sig till och med för två veckor sen. Det va just efter första levande barnet svårigheterna kom, för jag tror att det blev som för oss. Man har förväntningar och så händer det inte. Det blir pannkaka av alltihop och man ska försöka gilla läget och göra det bästa av situationen. Hitta nya sätt att kommunicera på. Vi är ju vana vid att gå hemma båda två och göra mycket hemma båda två, i perioder får jag väl säga. Så när allt ändras med att N får jobb samtidigt som vi får barn och jag blir dålig x2, det blir så mycket som ska hittas en balans till och allt blir nytt för oss.

Nu när vi börjat hitta balansen känner jag att det funkar, även om allt kan bli bättre, vi måste komma varann ännu närmre igen men då måste vi lära oss att prata igen. Vi närmar oss och det känns bättre och bättre, det är väl det där naturliga, självklara från N som jag saknar...men alla kanske inte har det i sig? Kan man träna upp det?

Jag vet att jag har det i ryggraden, alltid haft det. Ser andras barn och springer fram om det händer nåt, jag ser vad som måste göras hemma, jag planerar lite framåt och gör inget i sista stund. Ska vi resa ser jag till att allt är rent och en lista finns så allt kommer med, medan jag känner de som alltid kommer på i sista stund att jäklar, den tröjan vill jag ha, eller de byxorna eller va det är (inte N, där är han rätt ordentlig faktist även om det hemma kan bli situationer där det saknas kläder för att han tycer att jag ska läsa tankar eller bara veta? Det händer så sällan så det stör mig inte.)

Kan jg träna upp N till att se allt som ska göras? Visst städar han men inte som jag...det har jag släppt numera, jag kan inte kräva att han ska göra som mig...men det är ett exempel, det är rent i köket tycker han...så tittar jag och jag ser allt smuts, skåpsluckor, spis, micro...allt han inte ser, ärligt inte ser, förrän jag pekar. Är det typiskt kvinnligt? Jag har hört talas om män som också ser allt men de är otroligt få vad jag förstått. N kan ju inte förstå varför det tar tid när jag städar :P Hehe...efter att han städat är skåpen röriga och fulla så när jag städar sorterar jag...nu skyller han på att han inte vågar lägga saker på olika ställen för då får han skäll, medan jag tycker att han kan lära sig var sakerna hör hemma...visst, allt har inte en plats än men snart...jag håller på hela tiden och sorterar, kastar och rensar så visst, men man kan ju fråga var man ska lägga sakerna. I städskåpet tog jag det så långt så jag märkte varje låda och skrev exakt vad som ska ligga var. Det funkade ganska bra...men jag kan ju inte märka alla lådor och skåp hemma ;)

När jag såg Efter tio fick jag en bekräftelse, det är normalt det vi har och går igenom. Jag tycker att Jonna och Marcus är otroliga som delar sitt privatliv med allmänheten. Jag vet att Jonna va på fl en del förr och det gör att jag verkligen kan känna igen mig med henne, för vi är så lika men ändå så olika. Jag känner mig normal nu, ävn om jag är så långt ifrån normal man kan bli ;) Jag har accepterat att vissa kommer bli rädda för mig men denna hösttermin har vart bra för mig. Inte så mycket dator och på ÖF och babycafé har jag varit helt ärlig och har ändå fått nya vänner. En som nu står mig extra nära som jag faktiskt mötte på fl när jag va gravid ;) Tycker om dig Lotta-gumman!

Jag vet nu att mina nya vänner, de är ärliga och sanna, de kommer va kvar i mitt liv. Jag blev extra glad igår när jag träffade en gammal kompis från gymnasie på babycaféet. Vi gick i samma klass i en vecka innan jag bytte program, sen träffades vi ändå, va aldrig nära vänner men pratade alltid när vi möttes, sen har vi hela tiden stött på varann i livet...igår va hon på babycaféet med sin lilla Hugo, 6 veckor. Vi pratade lite och jag nämnde Max givetvis, annars kommer det alltid senare...och hon fortsatte prata och frågade om hononm. Det värmde. En gammal vän som kanske kan bli en ny vän nu. Livet känns inte så hopplöst och jag kan börja blicka framåt. Jag älskar min familj och måste lära mig att inte tänka "tänk om" Sorgen kommer alltid vara där men jag fick nytt hopp. Det vi behöver är att lära oss prata och förstå. Hoppas vi blir bättre på det <3

Älskar dig N, tänk att vi vart ihop i drygt 6 år och på julafton firar vår andra bröllopsdag <3


Änglars födelsedagar

Igår fyllde Lova 8 år...men Lova va inte med på sitt eget kalas, hon satt på ett moln och tittade på.

Jag pratade en del med Lovas mamma på fl, vi miste våra barn nästan samtidigt, Lova dog i maj, 6,5 år gammal i cancer, i början av juni dog Max. Ganska exakt samtidigt blev vi gravida, hade bf med bara nån dag emellan, i april fick vi varsin flicka och båda kom med snitt. Vi hade en del att prata om, och jag började följa hennes blogg.

Anna-Maria skriver så otroligt fint och bjuder på många fina bilder på barnen Lova, Alvin och Lykke. Blir ju extra kul när Nico och Lykke är lika gamla ;) Så igår va det Lovas födelsedag, den åttonde. Anna-Maria hade ett mål och det va att fylla Lovas spargris till 60.000...den va nästan på 50 nån dag innan och hon trodde inte de va möjligt men visst gick det! Lovas spargris är nu på över 60.000 och allt går givetvis till barncancerfonden. <3

Här hemma tände jag ljus till Lova, vanligtvis är det Max' lykta men igår fick hans ljus va i lyktan bredvid och Lovas ljus fick lysa mitt på bordet <3



För ytterligare några dagar sen den 2/12 fyllde Milo 1 år, även då tände jag ljus. Hoppas hans föräldrar hade en bra dag och att nästa årsdag, den 22e går bra och att julen ändå kan bli bra...nu kommer ju snart lillebror ;) <3

Kram till alla fina änglamammor!!


mitt kejsarsnitt

Ja...jag har ju gjort två kejsarsnitt nu. Max var för liten och påverkad för att klara en vaginal förlossning och när de syr ihop mig meddelar de över skynket att de gjort ett såkallat T-snitt så nu kan jag aldrig föda vaginalt igen.

Jag minns att det inte gjorde så ont som jag trodde det skulle göra, när det läkte kliade det en del men det va det. Jag blev ju gravid otroligt snabbt och magen kom mycket snabbare med Nico och den här gången fick jag ju bli riktigt stor, ärret sträcktes ut och det va väl mest halvvägs in i graviditeten som det kändes som mest och va lite jobbigt. Det kliade och sprack men jag hade ju opererat bort gallan också så jag hade ju 5 små ärr efter det som också kliade och sprack. Sen avtog det, när de öppnade mig skar de ju av en massa nerver så jag hade ju mist en massa känsel redan och det hade inte kommit tillbaka.

Så kom dagen då Nico skulle komma, läkaren tog bort en del av det gamla ärret för att det va för tjockt och det va väldigt fult, de hade haft så bråttom när Max kom. Nu skars ju en massa nerver av igen och jag har inte haft ont av ärret alls, jag har inte ens känt att det kliat. Tyckte dessutom att jag inte känt av operationen i början som jag gjorde med den första men det har ju sina orsaker.

Men så nu, i några dagar har jag känt av ärret, det bränner och ilar, hugger till...antar att en del nervändar har hittar varann och börjat läka ihop. Det gör inte jätteont men är obehagligt och när det börjar håller det i sig ganska länge. Jag vill klia men inifrån, om ni förstår hur jag menar...känslan är inte ytlig utan det känns liksom inifrån. Det är ju en aninges svårt att klia inifrån ;) jäkligt jobbigt för det hade vart förbaskat skönt att få göra det.

Det är väl inte kliet egentligen som är värst, det är den brännande känslan som är jobbig, det känns verkligen som när man bränt sig, ärret känns varmt men tar jag på det är det ju givetvis inte varmt. Jag vet hur otroliga nerver är och hur de kan luras och just nu uppskattar jag dem inte och tycker att de inte behöver va så komplicerade som de är. Får hoppas det går över snart, en graviditet till när jag har såhär mycket känsel kan bli obehaglig i början, jag har ju inte gått ogravid såhär länge sen jag blev gravid med Max. Jag antar att det är därför jag får tillbaka en del känsel nu.

Undrar hur det blir efter nästa snitt? Jag är väldigt nyfiken på hur många gånger man kan skära av nerver innan de inte kan hitta varann igen. Hittar de den nervände som den tillhörde eller kopplar de om sig...ja, de jag lärt mig är ju att de kopplar om sig så jag gissar på att man alltid kan få tillbaka känseln eftersom nerverna är kvar och det kan ta flera år och så plötsligt känner man igen. Ska fråga nån läkare när det blir aktuellt eller när jag får tillfälle, det är fascinerande. Det är bara skönt att inte känna kan jag informera om...slippa kliet, slippa känna obehag av byx- eller troskanter...


Nu mår jag illa, kunde vi haft kvar Max??

Slår upp GT på nätet och det första jag ser är att Östra får skarp kritik för förflyttningarana på alltför små och bräckliga barn...genast kastas jag 1,5 år bak i tiden...Max har insjuknat i en sepsis(blodförgiftning), kräver respiratorvård och stark antibiotika...fram till nu har han vart otrolig, klarat sig utan syrgas, en viktuppgång på drygt 200 gram/vecka och klarar långa, långa stunder ute i våra famnar, sköter magen u.a. och läkarna är fascinerade, så fascinerade att de ber om lov att få fotografera honom och använda Max i föreläsningar...såhär ska inte ett barn född v.26 och dessutom nästan 50% tillväxthämmad, klara sig...han hade en hjärnblödning grad 4 som gick tillbaka och som nästan helt säkert inte skulle lämna några spår, ductus hade slutit sig och alltså behövdes inga ingrepp göras. I och med sepsisen märker man att huvudet växer en aning, ibland för mycket, ibland normalt, de informerar om vattenskalle återigen och vi är beredda på att det kan behövas en shunt. Ett par gånger när han är mer stabil, tappar de honom på lite liquor men inte så de är nöjda. Ultraljud på hjärnan ska göras minst 1 gång i veckan och ska så fortsätta får vi veta efter första ultraljudet, jag är inte med vid första men vid andra och tredje ultraljudet är jag med. Sen missar jag de andra och vid nåt tillfälle vill de inte att jag är med eftersom det är för trångt.

Trots att Max nu är skör, går på antibiotia och precis kommit i c-pap med högt tryck och högt med syrgas, vill de skicka honom till Näl, belastningen på Östra är för hög och Max är för frisk och stabil för att få va kvar. Vi vädjar att få vara kvar men det ända som händer är att läkaren från Näl ringer och berättar hur bra det är på deras neo...nåt jag vet genom vänner att så inte är fallet, vi ber om och om igen att om vi måste flyttas kan vi väl få komma till Mölndal, vi trivs med vården i Göteborg och känner oss trygga, på Mölndal är samma läkare som på Östra så vi slipper känna oss otrygga även med det. Det enda vi får tillbaka är att vi inte får välja, det blir Näl...de ringer oss på eftermiddagen och säger att imorrn bitti är transport beställd, då åker Max till Näl...jag har ont i magen men litar på att de inte skulle skicka iväg Max om han va för dålig och det är trots allt ett steg hem, så vi vuxna får väl bara bita ihop...ett föräldrapar är redan på Näl och det andra kommer snart de med. Lite trygghet har vi i det.

Vi måste ju städa rummet på Ronald McDonald så vi gör så att vi går till avd. 36, säger hej till Max, pratar med läkarna...vi har munskydd på oss då jag vaknat med lite ont i halsen...transporten kommer och vi säger hej då...nu ska vi snabbt städa och packa och sen åka efter. Det tar oss några timmar att städa grundligt, äta, packa, säga hej då till alla, sen bär det av...vi tar 45:an för det blir närmast från Göteborg. Tror klocklan är 4 när vi kommer fram, får tag i parkering och betalat, hitta neo och hitta Max...han ligger i karantän då det fanns en magbakterie på Östra som inte får smitta de andra så medan avföring är skickad på odling blir det eget rum, detta gäller även oss så vi får bo i ett temporärt rum.

Allt känns så fel, jag är ledsen och irriterad, även N känner såhär...rummet är inte städat, vi är trötta, vi möts av otrevlig personal och snäsiga kommentarer, vi får inte ta eller hålla i Max som vi vill och som vi brukar göra...allt blir fel...när N öppnar fönstret för att vädra i vårt rum börjar dammet åka omkring och vi ser att lamporna är täcka med flera års damm...vi bestämmer oss efter bråk med personalen för att vi åker hem över natten...det tar mindre än en timma att åka nu så det får gå. Vanar med ont i halsen som morronen förut och vågar inte utsätta Max för detta, han är inte färdig med antibiotikan än och dessutom flyttat...det kan bli för mycket så vi stannar hemma, litar på att personalen informerar oss om nåt händer och jag ringer så många gånger om dan att de börjar bli irriterade. Jag får informationen att allt är bra, vad vikten för dan va osv. Stannar hemma ytterligare en dag...och ännu en...på söndag känner jag att detta bryter inte ut, det är mors dag och jag saknar nu Max så det gör ont, jag går sönder om jag inte får träffa honom nu och eftersom jag denna morron inte ens hade ont i halsen vågar vi åka dit. Allt är bra, säger personalen men Max kräver mer syrgas...kanske en reaktion på flytten? Det enda vi får veta är att odlingen såg bra ut, Max ligger på öppen sal, med tvillingarna och deras föräldrar som vi redan känner väl. Vikten har fortsatt uppåt och han äter ytterligare några milliliter vid varje måltid. Men varför behövs mer syrgas? Jaja...inget jag tänker mer på, tränger bort det...bakslag får alla barn, eller hur? Det är ju det alla läkare sagt till oss.

På måndag ska vi få va med på första ronden...vi är först ut att få träffa läkaren och prata, det är Johan...han säger inte så mycket, vill träffa oss på eftermiddan för ett första samtal. Jaha, de är väl inget konstigt med det. Men det samtalet ändrar ju våra liv. Max är döende...så många frågor dyker upp med en gång; när hände detta? När började denna blödningen då, den som inte skulle kunde inträffa? Johan tror den hållt på rätt länge, men hur har de kunnat missa den på Östra? De skulle ju göra ultraljud minst en gång i veckan ju! Nä, de har de inte gjort...till oss har de sagt att en undersökning är gjord och att den va u.a. men det står inget i anteckningarna som jag senare får ut efter att Max dött...Johan informerar att ingen undersökning är gjord. Det står heller inget om att de ska göra det en gång i veckan utan det är bara muntligt sagt...men det ska ju gälla det med. de har ju skött det fram till precis innan Max flyttas, fast de säger till oss att de gjort ultraljudet och att allt är bra. De lljuger för oss, antingen har de gjort ultraljudet och ser blödningen men vill inte ta hand om det och skickar oss till Näl som får ta smällen, eller så har de inte gjort ultraljudet och ljugit om det och sagt att de gjort det och att det ser bra ut...båda fallen är hemska.

Nu sitter vi i en ny miljö, med personal vi inte känner och flera som vi inte kommer överens med, vi har missat flera dagar för att personalen ansett att vi ska hålla oss hemma, det är så mycket som går snett nu och att läsa den här artikeln om att Östra skickar för små och för sköra barn och blivit tillsagda gör att en ny fråga dyker upp; kom denna hjärnblödningen för att Max inte orkade bli flyttad???? Skulle de väntat och gått oss tillmöte med våran önskan om att få stanna, jag tyclkte han va för skör men litade på läkarna som fått vårt förtroende till sist. Vi delade vårt barn med dem och hade inte mycket att välja på, vi behövde dem, Max behövde dem och vi överlät vårt barn till dem. De va kanske det värsta vi gjort, att lita på dem, men vi hade ju ingen anledning att inte göra det heller...usch...jag vill gråta men tårarna sitter fast, det känns som det när som helst svämmar över men det kommer inte...imorrn ska jag ringa sjukhuset och göra en anmälan...den jag har pratat om sen Max dog men inte orkat göra, vetat att man har 2 år på sig så jag har slappnat av. Försökt läka först för att orka...har inte läkt ordentligt, kommer aldrig göra men en sån här sak gör att såren öppnas ännu en gång, de är vidöppna och det känns som igår allt hände...fan, att sånt här ska dyka upp och förvärra allt när det börjar bli stabilt igen...jag sörjer varje dag, är ständigt ledsen men är mest glad, är irriterad för att jag är ledsen, har ont både i kroppen och själen...varför kan det inte bara få va bra såhär?? Kan det inte räcka med det som redan hänt, varför måste nya saker komma som gör att nya frågor dyker upp...här är artikeln.


Mini

Nu har vi vart hos mini och tänt ljus, fotat och sett hur andra beundrat hans grav ;)

Målet va ju att slå alla andra, ha mest ljus, få alla att vilja gå och titta och jag uppnådde verkligen det! Bilarna tog den vägen när de skulle åka för att stanna till och kolla, andra som tände ljus hos de sina gick upp till Max och tittade, så himla kul :D När vi va där och tände allt kom ett barn fram och tyckte pumpan va fin, de va hos deras lillebor eller lillasyster och tände ljus. Mamma sa inte mycket men pratade lite snabbt med mamma.

Va ju ljust när vi tände allt så vi tog en tur ner till byn, tanken va att ta en fika men nähä då, de hade precis stängt, vi va vrålhungriga så vi kollade runt och det blev en pizzeria och en ostburgare...Nico fick smaka pommes och burgare, blev överlycklig över en ny smak: ketchup :P

Så va det mörkt ute, klockan va 17, vi gick tillbaka till Max och oj va fint det lös, de va då vi såg alla som kollade in, när vi va där va det inga andra i närheten men sen gick vi och tände ljus på en annan grav och så gick vi till minneslunden och där tände jag ett ljus för alla andra änglar, de som nu leker med Max och deras mammor som vart ett så stort stöd för mig. Har inte vart inne på fl på evigheter nu men tiden finns knappt, jag hinner nästan inte ens läsa aftonbladet utan att Nico vill ha uppmärksamheten, att de är nåt att pyssla med, ringa samtal, åka på ärenden...känns som det hela tiden är nåt att göra och jag hoppas de snart lugnar ner sig lite även om vanlogt folk säkert tycker det är ett lugnt schema jag följer...men jag klarar inte lika mycket som förr och stress klarar jag absolut inte längre, tyvärr.

Kanske är det också det att jag ändå mår lite bättre, det är mörkt ute och då orkar jag greja mer hemma, leka mycket med Nico, läsa och sjunga. Va på ÖF eller babycafé så jag håller mig flytande, det är det som h¨åller upp mig just nu, att få träffa andra föräldrar och de pratar gärna om Max och just därför känns det som att jag inte behöver hävda mig, tjejen jag stöttat lite har jag tagit några steg ifrån och det funkar.

Lillebror och hans pojkvän gjorde slut i förrgår så jag tänkte fått ringa honom...frågan är när jag ska få tid ens att sitta och prata, Nico låter mig inte prata och N tar nog inte Nico ett par timmar bara för att jag ska sitta i telefon, det har i alla fall inte hänt hittills för även han är som Nico när jag sitter i telefon...stör, avbryter och vill plötsligt prata fast vi inte pratat på hela dan...lägger jag på går han och gör annat men skulle det ringa igen vill han prata igen...som ett litet barn :P Jäkligt irriterande men nu kan jag inte prata så ofta eller länge som förr ändå och just därför blir ju de få stunderna jag kan prata så viktiga...nu går vi ju inte hemma tillsammans längre så det finns ju lite tid på dan att prata me rifred som tur är.

Här kommer lite bilder från mini ikväll ;)


såhär såg det ut lite på håll...


...och så här såg det ut ovanför Max, svårt att fånga hur vackert det var och det var ingen idé att försöka få helheten med de andra delarna av kyrkogården.

Imorrn blir en välfylld dag den med...upp tidigt, hinna duscha och sminka mig, på kalas hos grannarna...eller ja, riktiga kalaset va idag men det är imorrn näst äldsta pojken fyller så vi är me doch firar på rätt dag, han va över här för en stund sen och bad oss komma ;) Sen efter kalaset är det in till oss, plocka ihop och iväg till Grebbestad...hämta mamma först och sen till Max, tända nya marshaller och sen in på minnesgudstjänsten, den börjar kl 16 och håller väl på nån timma. Får bli en tidig kväll men N håller på och grejar med en sak och vi ska se resten av filmen från igår, va ju hur lång som helst och vi såg en timma igr och har lika mycket kvar, men bra verkar den va. En Grisham bok som blivit film, ska se om den är att rekommendera när jag sett hela, den är ju gammal så ni kanske redan sett den ;)


Alla helgons dag

Idag ska jag och Nico och mamma till Max och tända en massa ljus, det ska lysa mest hos honom, det är målet ;) Har sedan några dagar tillbaka pratat väldigt mycket om Max för Nico, vi va ju och köpte en massa saker till honom i onsdags, i torsdags va vi dit två svängar och köpte även en bukett blommor, igår kväll sa jag ett par gånget att imorrn ska vi till storebror och tända ljus...Nico lyser oftast upp när jag pratar om Max <3

Så kom Alla helgons dag, gick upp tidigt för Nico ville inte somna om idag. N har åkt iväg för att greja med hemligheter och dessutom ta en sväng förbi sina föräldrar och ena bror. Jag lekte med Nico. Idag har hon tigerdressen på sig och är ursöt! Satte henne i gåstolen och den sak hon hela tiden tog tag i och stoppade i munnen va hennes tomteluva, jag hade precis satt på vh1 och de körde en Bryan Adams låt, "run to you" tror jag den heter, tänkte för mig själv att de va lite kul att de va just Brian Adams som kördes eftersom jag och Max har en av hans låtar som våran, men de va ju fel låt som kördes. Stt och skojade med Nico och satte på henne luvan och hon drog ner den över ansiktet om och om igen...tänkte att jag måste ju filma detta.

Letade fram kameran, precis när jag ska starta kameran är reklamen på vh1 slut och ännu en Brian Adamslåt kommer, när jag startat kameran hör jag vilken låt det är...det är min och Max låt! Så medan jag filmar Nico när hon har tomteluvan för ansiktet och är blind och springer runt och småskrattar körs våran låt...spg när den va slut att det hade vart en topp tio lista med honom och att denna va nummer ett :) Känns skönt att Max hälsade just idag, har tänkt så mycket på honom de sista och just idag funderade jag på om han vet hur saknad och älskad han är. Om han ser vad jag gör för honom, om han hör oss...har ju fått tecken förr men kan man nånsin få nog??



Efter att Nico vaknat och ätit ska jag hämta upp mamma så ska vi till MaxenMax, så tar vi nog en promenad, känner att jag behöver röra mig och de är bäst att passa på medan det är uppehåll.

Såhär ser det ut hos Max just nu förresten, kommer nya bilder sen ;)




RSS 2.0