Har hamnat i en dip igen, tror hela förra året verkligen kom ikapp mig nu, känner inte att jag fått vart hemma med Nico som jag skulle vart, jag har bara vart sjuk och vart på täta kontroller och vart rädd. Försökt att leva upp till samhällets syn på sorg och låtsas vara glad. Nu är det snart Max 2 års dag och nu ska man inte va ledsen, jo, man kanske kan få va lite ledsen en liten stund ibland men inte så som jag är nu. Jag tror att jag hade mått bättre eller klarat dessa dipper bättre om jag inte hade den synen att samhället ställer krav.

Istället för att sjukskriva mig har jag tagit mina fp dagar och hoppats på att må bättre, vart för rädd för att riskera vår ekonomi värre än vad som redan är...det är skitsam nu för nu har vi nått botten och jag har bett om hjälp...mamma ska hjälpa oss med detta nu. Jag har fått inse att jag är inte redo för nåt än, har fått tid till min läkare för en sjukskrivning men det är först om en månad. Det kommer bli svårt men vad ska jag göra? Gå tillbaka till jobbet och kanske orka en månad eller tv...så kommer sommaren med all stress och massa vikarier och så är det kört igen :S Jag vet hur dte blir...min depression blir alltid mycket värre vid den här tiden på året, det är inte bara allt som hänt oss...det är den tiden nu, när solen tittar fram igen och jag känner att nu ska jag orka att göra så mycket men så finns inte orken, dagarna blir längre och jag ska göra så mycket, men då måste man må bra och så låtsas jag att jag mår bra. Nu bröt det ut tidigare än vanligt men de va kanske bra? I vanliga fall kan jag hålla ut till en sådär april/maj. Nu ska N antagligen gå hem om två veckor, vi vet inte när han får jobba igen...vi mår dåligt båda två, pengarna räcker inte till. Jag vill ha barn medan jag vet att min kropp orkar det för jag vet att för varje år osm går orkar jag lite mindre. N vill vänta...jag kan bara inte för mitt liv förstå varför han vill vänta??? Han sa såhär "varför skaffa alla barn på en gång nu,  vad ska vi göra sen då?" Ja...sen orkar jag inte mer...jag vill inte känna att jag om ett år eller två inte kommer klara av en graviditet till, N vill ha fler barn men jag inte kan...att jag om vi ändå skaffar ett barn då inte hämtar mig så bra osm jag gjort nu.

Propparna gjorde ju att det hela dröjde, men nu har jag vart ute och gått mycket, fogarna är bättre i perioder men det räknar jag med att det kommer ta lång tid innan de är helt läkta. Jag räknar också med att det kommer bli en tuff graviditet men just därför "måste" jag passa på nu...vem vet om det ens går snabbt att bli gravid? Bara för att det gått snabbt och lätt de andra gångerna betyder inte det att man har samma tur nu.

Varför kan han inte förstå detta? Om han bara fick låna min kropp för en dag så skulle han förstå varför jag resonerar som jag gör. Om han i 15 års tid bara blivit sämre och sämre för varje år som gått...ja, de senaste åren har det verkligen gått utför...det är ju inget bra att ha ett så tungt jobb, nu har jag inte jobbat på 2 år och jag känner mig bättre i kroppen bara av det, samtidigt som då graviditeterna gjort sitt. Har tagit en paus med smärtlindringen, mådde så jäkla illa hela dagarna, de va nog all stress och oro för de slutade inte med att jag la av Tramadolen heller...men de är skönt att veta att jag kan sluta utan problem...de är ju en väldigt beroendeframkallande medicin som ofta är svår att sluta med för att man får abstinens, men inte jag, tack och lov! Det bästa av allt är att jag har en såpass bra period att jag har inte speciellt mycket mer ont än med medicinen. På grund av illamåendet tog jag ett gravtest...jag va så rädd att det skulle visa positivt, herregud, hur berättar man det för N, vi har ju skyddat oss :O När testet visar negativt blir jag superledsen för det istället, hur är man funtad egentligen?? Därav blir det ännu mer intensivt tänkande på fler barn...

Det räckte inte med allt detta, jag började få hemska mardrömmar. Till sist kände jag att nä, jag måste se filmerna på Max, höra honom igen och se honom röra sig...så jag satte mig och kollade igenom nästan alla. Åh va ont det gjorde! Men det va ingen dröm, det är helt sant, vi har haft Max och sen lämnade han oss. Blev mardrömmarna bättre? Nä, de fortsatte i samma takt och minst lika hemksa...Max är begravd långt ifrån mig, jag kan inte ta mig dit och när jag väl är där är det igenvuxen, han har ingen sten och alla ligger så tätt att när jag försöker plantera blommor så planterar jag på andras gravar som även de är igenvuxna...

Trots detta är jag otroligt stolt över mig själv för att jag såg de flesta filmerna, fick höra Max gråta och åter se hans ögon...men nu kommer det nog dröja ytterligare nästan 2 år innan jag ser på dem igen. Det gör för ont. Men en dag ska jag klara att se dem så jag kan sitta med Nico och visa henne hennes storebror, inte bara på bild.

Inte nog med detta...min gamla bästa väns mamma skrev till en gemensam vän på fb, så blev jag påmind om alla mina nära, underbara vänner som jag mist. Som jag miste innan jag ens träffat N, försökte ses nån gång efter att vi blev ihop men då hade det gått för lång tid...

Jag hade en vän från ettan...vi höll ihop till sista året på gymnasiet, sen blev det som det blev...kan säga som såhär, för det är egentligen inte värt att nämnas men personen jag va tillsammans med då såg till sakta men säkert att vän efter vän försvann, bröt nästan helt med mamma till och med :O Fick inte sminka mig, om jag jobbade fick han eller hans mamma lämna och hämta mig, ringde en gång i kvarten för att se var jag var. Tack och lov tog det slut!! Men då va skadan redan skedd...jag försökte ta mig tillbaka till livet, umgås med mina gamla vänner, men jag förstår dem. Att bli nobbade om och om igen...när vi träffades va jag så "skadad" jag vågade inte va bland folk, när telefonen ringde hoppade jag högt...försökte va ute och festa men nä...att en person kan förstöra så mycket.

Det blev så att vi växte ifrån varandra, några pluggade vidare och de flesta flyttade, vet att nån bor i luleå, nån i stockholm...nån i västervik...flera som jag inte har koll på alls. Satt och letade upp deras fb, funderade på att ta kontakt men kom fram till att jag är en helt annan människa än när jag gick i skolan. De är vana vid en otroligt glad Jenny, väldigt driven och som gärna hittade på saker...nu är jag helst hemma, njuter av att ha familj och att få va mamma, Jag har inget begär av att gå ut och dansa, det kanske kommer igen, det går i perioder antar jag. Vad ska vi då göra om vi ses? Jag vet inte...de kan ju inte bara åka hit heller, att prata på nätet...nej, jag avstod från att ansöka, om de hittar mig så vet jag inte vad jag ska göra. De gör så ont att se dem för de påminner mig om ett helt annat liv.

Jag kan inte kräva av dem, som jag kanske på ett sätt kunde göra förr, att de ska lyssna på mina problem och alltid finnas där. Det är snart 10 år sen vi umgicks som vi gjorde...men de va de enda ärliga vänner jag verkligen haft, just för att jag kände de allra flesta på ett sätt som man sällan lär känna folk numera. Jag har haft tur, jag har fått några riktigt fina vänner nu med, som jag känner att jag kan prata om allt med...men det är skillnad på dem som vart med om allt tillsammans med mig...som mamma...ingen kan komma närmre än hon för hon r den enda som växt upp med mig, som delat allt med mig...ingen annan kan förstå bara genom ett ögonkast.

N är den som står mig närmast annars men han kan inte förstå allt han heller, dels har vi inte växt upp tillsammans, tack och lov för det kanske ;) dels är han man...vissa saker är jag rädd att han ska ta på fel sätt men när jag väl pratar om det ändå reagerar han inte alltid som jag trott...det är så svårt det där, för man kan aldrig veta hur andra ska reagera. Jag tror att han ska bli arg kanske men så blir det inte så...så dumt att stressa upp sig i onödan...men det gör jag ofta tyvärr. Målar upp allt som kan hända så jag är beredd och tror det värsta. Hör väl till sjukdomen men svårt att leva med...

Kommer jag nånsin va riktigt glad igen? Eller kommer depressionen alltid flåsa mig i nacken?? Ja, att det är svårt nu är ju inte så konstigt...några år med rejäl motvind gör ingen glad tänker jag. Jag känner i alla fall som så att nej, jag går inte tillbaka till jobbet exakt nu, för då komme rjag hamna under botten och kommer antagligen inte orka nåt alls...nu känner jag att det nog är dags att gå och prata igen och få hjälp, en tilläggs medicin igen kanske, det brukar jag få när det är som värst...fast att det är riktigt lågt nu beror ju på att jag tagit detta beslut och bett om hjälp, samtidigt känns det ju lite lättare att nu faktiskt ha bett om hjälp igen. Men visst känns det som ett nederlag att från att ha vart glad över jobbet och se fram emot det ramla i backen hårt. Tvärvändning alltså...men så är det tyvärr...jag blir nog alltid lite överambitiös och glad precis innan jag faller? Kanske för att hålla upp en fasad så som jag är van vid även om det nu är lättare att be om hjälp och visa sig svag.

Så...nu väntar mycket jobb och antagligen mer bråk med försäkringskassan, men jag ser ingen annan utväg heller i nuläget. Det får bli som det blir just nu, för jag kan inte göra nåt jag inte har kraft och energi till.