I torsdags efter babycaféet va jag hos kuratorn för att prata om den här tjejen jag berättat om...jag berättade allt jag sett och hört, hur jag ser på saken och så har vi pratat om vad vi ska ta upp med henne. Så på måndag blir det möte med kuratorn igen men den här gången ska den här tjejen vara med. Herregud...undrar hur det kommer gå? Kuratorn ska ringa henne på måndag morron och berätta att vi träffats och att jag uttryckt oro och att kuratorn nu utifrån denna informationen inte kan låta det bero utan med det hon redan vet måste hon göra en orosanmälan. Sen kommer kuratorn erbjuda ett samtal på måndag eftermiddag efter ÖF, jag bad henne ge den här tjejen valet om hon vill att jag ska va med eller inte för de kanske blir för jobbigt om jag sitter och berättar vad jag tycker.

Just av den anledningen ska kuratorn mer ställa ledande frågor och jag ska fylla i, försöka lägga fram det så hon inte känner sig attackerad. Jag räknar med att hon kommer bli jätteledsen, och jag är beredd på att hon kommer bli förbannad. Men som det är nu kan jag inte blunda, jag har lärt mig att man ska lyssna på sin magkänsla och jag ska leva med mitt samvete sen...N undrade varför jag måste lägga mig i men jag kan inte se varför jag inte skulle lägga mig i just nu. Även om jag kanske inte tänka anmälan när jag berättade för kuratorn och förskoläraren så visste jag att de va allvarligt, men att de kanske kunde ta tag i det...hade inte ens tänk soc...men deras reaktion va ju anmälan med en gång och de har ju hela bilden så jag antar att det jag vet inte bara är en känsla utan nåt som det ligger mycket bakom. Annars hade de inte reagerat så som de gjorde och agerat så snabbt.

Måndag kommer bli en lång dag...sjukgymnastiken 11, ÖF 13-16 och sen mötet...det värsta är nästan att jag pratat med den här tjejen som vanligt fast jag vet vad som kommer hända på måndag...känns falskt men jag vill inte ta detta själv heller. Är lite rädd/orolig att hon kommer försöka få tag i mig efter att kuratorn ringt henne på måndag morron...eller att hon är på ÖF och där försöker få mig att berätta vad som kommer hända.

Är väl bara till att ta ett djupt andetag, försöka sluta tänka på det här och slappna av, samla kraft och hoppas det går bra. Är ju inte nära vänner så blir hon förbannad känner jag inte att jag har förlorat nån, även om det är tråkigt. Huvudsaken är att barnen mår bra och att de får rätt stöd.