Usch alltså, de första jag såg imorse va att en 4 åring hittats död och att de utgick från att de va ett mord och att efter obduktionen skulle de få svar, nu uppdaterade jag aftonbladet och visst va det så, han har blivit mördad. Nu när man har ett barn hos sig blir man ännu räddare för att släppa ut henne i världen sen, har ju redan mist Max, kan inte mista fler. Orkar inte mista fler.

Ska man va rädd? Vi bor i ett pyttelitet samhälle, vill väl när vi får tillfälle flytta närmare Tanum då blir det ju ett lite större samhälle...där sprang jag omkring utan att va rädd, festade när jag blev större men vi som umgicks höll alltid ihop, ingen va nånsin själv. Ska inte Nico kunna springa runt på samma sätt? Festa kommer hon givetvis aldrig att göra, oskuld hela sitt liv och bo hemma till hon fyller 30 ;)

När jag läser sånt här händer mycket i mig, jag blir arg och ledsen för att det hänt, jag lider med familjen, jag vill veta vad som hände, om de va nån i familjen som utfört dådet eller nån galning ute och letar efter nästa offer. Jag blir rädd för framtiden, när det är mina barn som är ute utan att vi ser till dem. Men man kan ju inte ha dem under ständig uppsikt. Nu hade ju tydligen syskonen bråkat och 4 åringen hade sprungit därifrån pga. det.

Så går det en tid, antingen klaras detta upp eller inte, hur det än blir glömmer vi andra, vi som inte bor i samhället där detta hände och vi faller in i våra gamla rutiner, tänker åp våra barns säkerhet men inte som när nåt sånt här nyss hänt.

Kan inte komma på många fall som etsat sig fast i minnet men Engla är ju ett sånt fall, Max och Saga ett annat. Bobby. Bara i Englas fall va det en helt okänd människa, Max och Sagas styvpappa kände ju mördaren. Oftast är det ju så, mördaren eller våldtäkksmannen är nån man känner...

Hoppas så att detta klaras upp mycket snart!!