Sakna dag

Idag är en sån där sakna dag..en som är värre än alla andra. De är inte lika många längre, även om de fortfarande är många...från att ha vart varenda dag till att det går några dagar emellan till att som nu, de går nån vecka eller till och med två ibland...dagarna däremellan är fortfarande jobbiga stundvis men de är mest positiva även om det varje dag åker iväg en tanke till Max, oftast en glad. Men så kommer dessa dagarna. Då allt är väldigt tungt igen och det känns nästan som att det va igår allt hände.

Det va igår vi fick beskedet att Max finns fast ändå inte, hjärnblödning...väggar som är genombrutna, svart färg på bilderna, inte grått, aktiv...det slutar inte blöda...reflexer kvar, allt annat existerar inte...gråt, skrik, förtvivlan...allt va ju bra nu?? Vi har flyttat till hemsjukhuset för att Max är så stark och vi har 9 veckor kvar som mest. Vi är ju snart hemma nu!

Att ringa runt, få tag på familjen, berätta...ingen som tror på det vi säger...dagar av väntan. Att få veta att vi får lov att stänga av syrgasen, få hit mamma och lillasyster så de får träffa honom. Ingen kan tro att Max är så sjuk, det syns inte, märks inte...han är som vilken bebis som helst. Men det han gör i rörelser och läten är visst bara reflexer. Fortfarande så svårt för att förstå det fast det gått 15 månader nu. Jag har fortfarande inte kunnat se filmerna med Max. Tiden direkt efter gick jag upp på nätterna, bläddrade igenom alla kort och såg på filmerna. Mindes hur lyckliga vi va och hur mycket Max gjort för oss. Skrattade och grät om vart annat...gick upp i sängen igen, kröp ner tätt intill N och hade Max napp i ena handen...den sov jag med länge. Filten som luktar Max har jag fortfarande inte packat upp...då försvinner ju lukten.

Kan inte förstå att vi verkligen gåt igenom allt detta, att vi nu har utökat familjen, att vi fungerar (i alla fall någorlunda) Va det en dröm alltihop? Nä, korten finns där och en dag ska jag orka se filmerna också...de gör för ont att se dem nu, att höra honom och kastas ba i tiden igen, att förstå att det faktiskt hänt...ett litet tag kan jag få leva i en sorts förnekelse. Jag vet men går inte på djupet så att säga, då kanske jag bryter ihop och det går inte nu. Bröt ihop i maj, det räcker...nä...en sväng till i juni då det blev så illa att jag fick sluta amma och börja på mina antidepressiva igen. De har hållt mig uppe i 10 år och aldrig klarat ett uppehåll men nu gjorde jag det, ska väl va tacksam för tiden jag klarade utan men det gjorde inte att jag mådde bättre när skuldkänslorna av att inte räcka till till Nico, inte kunna amma, sätta mig först. Fast gjorde jag det?

Nä, nu i efterhand ser jag att jag satte Nico först, jag gjorde detta för hennes skull, för att hon skulle ha en fungerande mamma och slippa gå igenom när jag är på den riktiga botten, den som är så svår att lämna...

Idag gör det ont i hjärtat, inatt hörde jag Max gråta...det är ett år sen snart jag vaknade av att jag hörde honom, då sprang jag upp och va förvirrad, nu såg jag på Nico, konstaterade att jag drömt och la mig igen. Ska livet va såhär nu?

De bra perioderna kommer förhoppningsvis bli ännu längre, de dåliga dagarna blir färre...nu är det oftast bara en dag, inte flera sammanhängande...nu kan jag fortsätta min dag fast saknaden finns där och gnager, jag fastnar inte i sängen...jag orkar äta...de allra värsta dagarna blir det inte mycket gjort men jag ligger i alla fall inte i sängen längre.

Att i början av sorgen få höra att tiden läker alla sår, det blir lättare...de va hårda ord även om jag nånstans anade att det gäller nog även denna sorgen. Den största sorgen som finns, att mista en bit av sig själv. Nu, ett drygt år efteråt säger jag till nya änglamammor precis det jag fick höra; det blir bättre, det blir lättare, livet fortsätter framåt och det måste det få göra. För det visade sig att de va så. Tack och lov stannade inte tiden.

Sorgen tar den plats den behöver, det vi orkar...det kommer lite i taget och det är väl just därför jag sitter med en sån här sakna dag idag, en som är värre än de andra...det är en dag när lite måste ut för det är fullt nu, det är sånt jag inte va redo att släppa ut i början, för tunga tankar att resonera runt, men nu är jag mogen att pysa ut lite...antar att om nåt år till blir det ännu färre sakna dagar av just denna styrkan men att de kommer, men med längre tid emellan...men på nåt sätt tycker jag om sakna dagarna, de dagar jag inte kan kontrollera mina känslor och nästan alla mina tankar går till Max hela dagen. Jag älskar ju att prata om Max, få visa upp honom.

Första Max bilden jag lägger upp här, vill att hela världen får se min perfekta lille prins!



bara några dagar gammal men redan utan syrgas :)




Ta nu vara på dagen, lev och njut, va glad för det ni har och ta inget för givet...

Kommentarer
Postat av: Ida Eriksson (esso)

MAssa kramar till dig i dag och varje dag, idag rinner mina tårar dels för så fint du skriver. Och om saknaden. Önskar jag kunde komma och kramas!!

2011-09-09 @ 14:36:51
Postat av: Jenny

Tack gumman!! <3 Du betyder väldigt mycket för mig men får klara mig med distanskramarna ;)

2011-09-09 @ 18:53:20
URL: http://minimaxen.blogg.se/
Postat av: Ida Eriksson (esso)

Ja tyvärr är det väl så att det blir distanskram.. men hellre det än inga kramar alls!!

2011-09-09 @ 21:37:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0