Va ledsen jag blir...

när jag läser sånt här; http://www.aftonbladet.se/

Har själv växt upp i ett hem med våld och missbruk och vet hur hjärntvättad man kan bli...valde själv ett sånt förhållande det första jag gjorde men kom loss och tacksam är jag för det

Det som gör ont i mig när jag läser sånt här är att så många tycker att kvinnan får skylla sig själv, att hon ska ta ansvar för sig själv och ta sig ifrån våldet...vad många inte vet är ju att man sen en längre tid är så förminskad som människa att man inte anser sig va vatten värd, att man till slut är så hjärntvättad att man tror på vad mannen säger. Det är tyvärr inte bara att gå, även om till och med jag ibland kan känna så när kvinnan går tillbaka för 50-11e gången.

Många tror och säger att de minsann aldrig skulle fastna i ett sånt förhållande, att de hade klarat att sätta stopp...men hade dem det? Verkligen? Nån finns det säkert, som ser vad som händer och hinner ta sig loss, men grejen är just detta att man efter en längre tid står utan socialt nätverk och omgivningen blundar. Det värsta man som anhörig eller vän kan göra är att ge upp...fortsätt finnas, dokumentera i smyg, skriv när du ser blåmärken, rivsår, skriv vad kvinnan berättar och när, ta kort om du får? Göm allt, vänta till kvinnan är mogen...bara finns där och lyssna även om du är så trött på att höra om vart annat hur underbar han är, att det är hennes fel, eller att hon ska lämna...att hon lämnar men går tillbaka...man kan tycka att man lämnar för barnens skull...men rädslan att förlora sina barn är större. För vad får man höra? Barnen kommer du aldrig mer se, lämnar du mig ger du upp barnen osv.

Flera makar utsätter ju barnen också och kvinnan tar hellre slagen än att barnen ska få dem, barnen är utsatta ändå, som liten ser och hör man mycket mer än de vuxna tror. Kommer så väl ihåg känslan när man kom hem och man känner hur laddad luften är hemma, nästan som att de kommer slå blixtar vilket ögonblick som helst...kanske inte den dagen, men nån dag...så kommer 75an fram och det är kört...men som värst va det när han va nykter.

Nu som vuxen har jag pratat mycket med mamma och mina syskon och har fått en bredare bild av det hela. Mamma vet vad vi sett och hört och det va nog mer än hon kanske trodde? Att få sitta och prata ur sig och sen få bekräftat att mina upplevelser och misstankar stämt om saker som vart...men aldrig har mamma pratat ont om han som skulle föreställa pappa inför oss, aldrig nånsin...allt va vårt val i att sluta umgås, säga upp kontakt...trots att vi länge nästan va tvingade till att åka dit. När jag va 18-19 nånting tog jag sista steget och sa upp kontakten helt och totalt...det är skönt, otroligt skönt men ändå finns han där i bakgrunden som en svart skugga som lurar, som ger mig mardrömmar och skräck, ont i magen och blir begränsad i livet...att en människa kan få förstöra så mycket?

Att man sen efter att ha gjort som mannen i artikeln och man vet allt ändå bara får ett straff på 6,5 år är som ett hån mot alla utsatta kvinnor...och ändå är det ett relativt långt straff inom detta. Men varför ska man anmäla om mannen kanske får nåt år eller mindre? Hemlig identitet är svårt att få och ännu svårare att leva med.

Detta är ett ämne som står mig nära, eftersom jag själv levt i det som barn och som ung kvinna så det kommer säkert återkomma ibland. Det är en sak jag vill kämpa för och få folk att öppna ögonen, våga lite mer...även de som ser vad som händer kan anmäla men det bästa du kan göra är att stötta och vara kvar hur jobbigt det än är...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0