En vän till mig har vart med om en nära döden upplevelse...kom att tänka på det efter att det på "Efter tio" med Malou denna veckan har handlat just om döden.

När min väninna skrev vad hon upplevde blev jag så fylld med glädje och värme och tårarna kom i full fart, jag kunde äntligen få veta att Max hade det fins när han somnade in och att han är på ett fint ställe. Jag vill att alla andra som mist nån nära ska få läsa vad min väninna skrev så jag har bett om lov att få använda hennes text.

"Jag berättar mer än gärna för det var en omskakande, underbar och rörande upplevelse.
Jag är nu mera övertygad om att det finns ett liv efter döden, om det finns en gud det vet jag inte alls, jag har inte blivit religiös, men jag har fått en annan syn på livet efter döden.

Jag hör och ser inte uppifrån utan från där jag ligger hur personalen springer runt och skriker att det är stopp och att akutvagnen måste in, därefter såg jag allt det som alla sagt....Jag såg eller jag gick i en ljus, ljus tunnel där jag lååååångt, långt borta såg ett slut, det var som att gå på ett rullband på något sätt och jag gick och tittade runt omkring i den ljusa tunneln och en mjuk go snäll röst som säger åt mig att jag inte är redo att få komma fram än, att jag ska vända mig om och gå tillbaka och att jag inte behöver vara rädd det är inget som är farligt.
Den rösten jag hörde var så god och så underbart snäll och jag vet att jag kände mig så trygg av rösten att vända mig om och gå tillbaka det var inget farligt alls, inget farligt skulle hända mig. Jag kände ingen smärta alls trots att jag hade så ont när jag rullades in för operation.

Under den tiden jag befann mig i tunneln så var jag så lugn, rofylld, har aldrig aldrig känt mig så avslappnad och så trygg och så fruktansvärt glad, det var så skönt och jag hade inga problem alls att gå mot tunnelns slut för jag visste att det skulle bli än bättre där, så kändes det men det var heller inget svårt att vända om, ingenting alls var farligt eller svårt.

Jag kan inte säga hur länge allt varade men i min "värld" så varade det ett tag iallafall, kan inte i minuter säga hur länge det varade men när jag sakta vaknade upp hade jag fortfarande ögonen stängda men jag kunde ändå se min mamma, fast mina ögon var stängda, sitta med ansiktet i sina händerna och min pappa står bakom henne med händerna på hennes axlar och jag ville visa dom att jag var vaken men kunde inte öppna ögonen så jag kramade min hand lite och det såg pappa och då tog min mamma handen och jag kramade den och då så kunde jag öppna ögonen.

Jag har funderat mycket, mycket över händelsen och det är lite stigmatiserat att prata om det för det är inte så många som tror och det gjorde inte jag heller innan denna händelse den skakade om mig rejällt kan jag säga.
Jag är övertygad om att det finns en underbar värld efter döden där det inte finns sjukdomar där det råder lugn och harmoni där man får träffa alla nära och kära åter igen.

Jag är övertygad om att dina nära och kära är på en helt underbar plats nu även fast vi som är kvar sörjer så vet jag att det finns en andra sida"

Jag hoppas, att min väninnas text kan skänka er tröst, och kanske ge er några svar...jag själv undrade länge hur Max kände det eftersom han hade det så svårt den sista stunden...jag mådde dåligt av att tänka på att han kanske hade ont eller hade ångest...men när jag fick läsa detta släppte det direkt. Oavsett hur Max kropp reagerade hade han det bra, han va trygg och mådde bra när han vandrade vidare. Jag är också övertygad om att när det blir vår tur så kommer vi att ses igen.

Jag vill se det lite osm i Astrid Lindgrens saga Bröderna Lejonhjärta, där de båda hamnar i Nangijala...när Jonatan går först fast Skorpan va den som skulle dö...hur Skorpan är på jorden i evigheter medan tiden knappt gått för Jonatan...så hoppas jag det är för Max och de andra änglarna också...att vår livstid bara känns som nån dag för dem. <3