Ja, nu har sverige fått en ny liten prinsessa...vet inte vad jag känner, jag känner att det är roligt för Viktoria och Daniel, men jag är framför allt glad över att allt gått så bra. Att den lilla prinsessan är frisk och att mamman mår bra.

Något jag reagerade över, och som många av mina vänner som också mist barn reagerade över va detta; den första frågan var; "vad blev det" Könet spelade alltså större roll än om barnet va friskt eller ens levde. Man tänker inte ens tanken att något kan gå galet utan antar att allt ska gå bra.

Med detta bakom mig blev jag ändå väldigt glad imorse av att se Daniel hålla presskonferens själv, stå där och stråla av lycka, tårarna är så nära och han vet inte riktigt hur han ska kunna stå still, han vill hoppa av glädje, ett stort leende...så stort att det möts nånstans bak i nacken. Här ser jag en man som är så lycklig han nånsin kan bli, jag kommer så väl ihåg hur dte va att få barn, just känslan att se dem för första gången, höra dem, lukta, känna...

Ja, så fort jag öppnar tidningarna nu ser jag ju ett stort foto på Daniel som med händerna visar hur stor deras dotter är, jag får ett stort leende på mina läppar också, inte för att vi fått en prinsessa, utan för att det är en stolt, nybliven pappa på kortet :D